The Irishman – Michael Tapper

USA 2019. Regi: Martin Scorsese. Med: Robert De Niro, Al Pacino, Joe Pesci, Anna Paquin. Åldersgräns: 15 år. Längd: 3.29.

Döden är yrkesmördaren Frank ”The Irishman” Sheerans (Robert De Niro) följeslagare genom livet i denna film om hur samarbetet mellan maffiafamiljen Bufalino i Philadelphia och transportarbetarförbundet Teamsters ledde till mordet på fackets stridbare boss Jimmy Hoffa (Al Pacino). I slutscenen sitter Frank och väntar på sin tur, ensam i sitt rum på ålderdomshemmet. Det är jultid, men han får inte ett enda besök.

Frun är borta. Döttrarna avskyr honom. Bekantskapskretsen i maffian är alla döda, få av naturliga orsaker, vilket vi påminns om filmen igenom.

Frank ångrar inget, känner inget för sina många offer, tjallar inte för någon, inte ens för sin biktfar eller för Gud. Ändå ber han hemmets präst lämna dörren på glänt som om han var ett litet barn i skräck inför mörkrets demoner. Men samvetets spöken kan det inte gärna vara, för samvete har han inget.

Kanske är det hans kvardröjande ryggmärgsreflex av paranoia för att någon smyger på honom där ute i natten. Ett dödens sändebud, beväpnad med handeldvapen och nollställda känslor. En levande död som han själv.

Filmen The Irishman är Martin Scorseses filmiska testamente, sista natten i gangstergenren med gänget. Alla veteranerna från hans filmografi är på plats, stjärnorna – plus bonusstjärnorna Pacino, Ray Romano och Anna Paquin – liksom myllret av proffs och amatörer i birollsgalleriet. Gangsterrollerna sitter som en smäck. De enda som saknas är hans gästspelande far Charles och mor Catherine, båda avlidna på 1990-talet.

Ny är däremot karaktären på våldet och mördandet. För trots att fler än i tidigare Scorsesefilmer misshandlas eller dör i akut blyförgiftning så finns det inte en blodig scen med thrillerkittlingar likt biljakten i finalen på genombrottsfilmen Dödspolarna (Mean Streets, 1973). Inga brutaliteter lockar till skratt, som i den obetalbara middagsscenen i Maffiabröder (Goodfellas, 1990) när huvudpersonerna äter pasta hos Tommy DeVitos mor (Catherine Scorsese i sin bästa rollprestation) medan ett tilltänkt mordoffer bankar och skriker i bagageluckan på deras bil utanför.

I The Irishman är våldet grå vardag, ett hinder i affärerna som måste undanröjas, en tjallare som behöver tystas för gott. Frank stämplar in, får ett jobb och utför det med full diskretion. Han fungerar som en väloljad dödsmaskin, effektiv och amoralisk. Scenerna är därefter, avväpnande enkelt iscensatta för att spegla hans totala likgiltighet.

Smörjmedlet för maffians normalisering av sin verksamhet är deras kodade språk, fylld av eufemismer, något filmen skildrar med antropologisk fascination. Manuset bygger på boken I Hear You Paint Houses, en omskrivning för morduppdrag som illustreras av ett klipp där någon skjuts i huvudet så att hans blod sprutmålar en husvägg.

Den indirekta frågan är det första vi hör Hoffa yttra i filmen när han via telefon gör en anställningsintervju med Frank. Frank svarar: ”I also do my own carpentry” (”jag gör också mina egna snickeriarbeten”), vilket betyder att han dessutom städar upp efter sig. Senare erbjuder han Hoffa ”candy” (”godis”), det vill säga sprängämnen, som lösningen på en arbetskonflikt med ett taxiföretag.

Ironiskt nog är det samma språkbruk som sätter punkt för Hoffas eget liv. I en tragikomisk scen under en fest försöker Frank medla mellan maffiabossen Russell Bufalino (Joe Pesci) och Hoffa, men den senare låtsas inte förstå omskrivningarna i maffians beslut om att hans karriär som fackboss är över. Därmed beseglar han sitt öde.

Om filmen känns som en opera beror det inte bara på den ödesmättade tragedin i att Frank blir sin bäste väns baneman. Pacino spelar, knappast missvisande, Hoffa som en operafigur med alla sina grandiosa divalater. Temperamentet och gesterna skruvas snabbt upp till elva, vare sig det handlar om avgrundsvrålande vredesutbrott, barnslig tjurskallighet eller översvallande kärleksförklaringar.

Hans tal inför jublande fackmedlemmar är som gjord för en aria, och efter att ha övermannat en attentatsman under en rättegång förvandlar han rättssalen till sin enmansteater. Som den folkförförare han är demonstrerar Hoffa inför trollbundna åskådare vikten av att attackera någon med ett handeldvapen medan man ska springa från någon med en kniv. Effekten är komisk samtidigt som inslaget berättar åtskilligt om hans livserfarenhet som fackboss i USA.

Hoffas död blir inte bara en personlig förlust för Frank. Det är som om filmen själv dör, tappar liv, värme och färg. När Frank kommer hem under nyhetsrapporteringen om Hoffas försvinnande ligger förstämningen blytung över familjen. Blicken från Franks favoritdotter Peggy (Anna Paquin i en fåordig men minnesvärd roll) etsar sig genom halvdunklet framför tv-nyheterna om Hoffas försvinnande och in genom Franks pansar för att förfölja honom under resten av livet.

Hoffas försvinnande har förblivit olöst. Den verklige Frank Sheeran antydde strax innan sin död 2003 att han hållit i mordvapnet, och i huset där han påstod att mordet hade hänt fanns blodspår. Men inget blod från Hoffa.

Att veta vem som verkligen stod för avrättningen spelar egentligen ingen roll. Filmens Frank är bara ett utbytbart redskap i händerna på större krafter, vars osynliga händer styrde i kulisserna under den amerikanska efterkrigshistorien. Valet av John F. Kennedy, Grisbuktsinvasionen och presidentmordet 1963 är några händelser filmen låter oss ana att maffian hade ett finger med i spelet.

Konstnärligt är The Irishman en av Scorseses bästa filmer och bekräftar att han, nyss fyllda 77, är en av världens vitalaste regissörer. Till och med den digitala föryngrings- och förändringstekniken (notera De Niros blå ögon), som kunde spolierat rollprestationerna, lyckas han använda med bravur, utan att det förtar något av skådespelarnas uttrycksregister.

Filmen är också ett passande bokslut för gangstergenren som parodi på den amerikanska framgångssagan. Franks talang för mord ger honom både snabba cash och en inträdesbiljett till USA:s informella maktkrets, men framgången tar samtidigt ifrån honom allt av mänskligt värde: familj, kärlek, vänskap. Inte ens själen lyckas han behålla som sitt sista sällskap där i mörkret på ålderdomshemmet inför julens firande av fred och gemenskap.

3 x Gangsterfilm efter millennieskiftet

Infernal Affairs (2002)

Martin Scorseses The Departed (2006) i all ära, men originalet från Hong Kong slår honom på fingrarna med sin hetsiga energi, fingerfärdiga berättarteknik och sina lysande rollprestationer. En modern klassiker.

Layer Cake (2004)

Daniel Craig slog igenom som rebellisk knarklangare i denna komiska uppgörelse med 1990-talets ”Cool Britannia”-tramsiga gangsterskildringar. Här återförs brottsligheten till sitt rätta sammanhang, som en integrerad del av klassamhället.

Suburra (2015)

Brutal italiensk maffiafilm om de täta förbindelserna mellan nyfascister, högerpopulister, Vatikanen och organiserad brottslighet i skandalerna kring ett mångmiljardprojekt för att göra Roms hamnstad Ostia till en Las Vegas-liknande pengamaskin.