Mexiko/Frankrike 2020. Nuevo orden. Regi, manus: Michel Franco. Med: Naian González Norvind, Fernando Cuautle, Diego Boneta, Samantha Yazareth Anaya. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.28.
Förra gången vi fick en socialpolitisk hästspark rätt upp i nyllet från Mexikos brutala klassamhälle var i Rodrigo Plás LA ZONA (2007). En thriller om klappjakten på en tjuvpojke från slummen i ett av huvudstadens ”gated communities” för välbeställda. Från en svensk horisont ser filmen ut som konsekvensanalys av det klasshat och den avhumanisering som odlas i debatten om dagens arbetarklass i förorten.
På senare år har Plás yngre kollega Michel Franco – nästa år aktuell med delvis svenskproducerade Sundown – gjort sig ett namn med filmer på samma tema men med en råare, misantropisk ton som påminner om Michael Haneke. Kontroversiell i hemlandet. Älskad på världens filmfestivaler. ”New order” skälldes ut av hemlandets kritiker men belönades med Silverlejonet vid Venedigs filmfestival 2020.
Filmen börjar i ont förebådande drömbilder av blodiga, nakna lik för att strax växla över till en bröllopsfest i El Pedregal, Mexico Citys motsvarighet till Djursholm, under ett våldsamt uppror bland stans fattiga. Festens brud, Marianne (Naian González), kör iväg för att hjälpa en av familjens anställda, Christian (Fernando Cuautle), att ta sin mamma till ett privatsjukhus för en akut hjärtoperation. Samtidigt invaderas bröllopsfesten av en beväpnad armé fattiga, och militären tar makten i landet för att utfärda undantagstillstånd.
Den som sett PARASIT har bara fått en diskret försmak av grymheterna och blodbadet som följer i New Order. Franco är en filmkonstnär för vilken metaforer bara står ivägen för en naken skildring av förtryck och övergrepp vi känner från militärkuppernas Latinamerika. Och det är begripligt.
Just därför blir framställningen den lika nihilistiskt blodtörstiga mobben fattiga – alla från landets urininvånare – desto mer obegriplig. Något sådant har vi ännu inte sett prov på. Kanske tänker sig Franco att det är det logiska slutresultatet av att hålla människor under stöveln i många generationer. Med bara smulor från den rikes bord att leva på. Utan framtidshopp.
New Order hade kunnat illustrera det Naomi Klein kallade Chockdoktrinen. Alltså hur katastrofer och samhällskollaps blir förutsättningen för ett ekonomiskt maktskifte till nyliberal gangsterkapitalism och ett auktoritärt politiskt maktskifte. Men någon samhällsanalys finns inte i filmen, som därför bara kan betecknas som en chockmaskin med finkulturstämpel.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-12-03.