Don’t Look Up – Michael Tapper

USA 2021. Regi: Adam McKay. Med: Jennifer Lawrence, Leonardo DiCaprio, Meryl Streep, Cate Blanchett, Mark Rylance, Tyler Perry, Timothée Chalamet, Jonah Hill, Ron Perlman. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.25. Biopremiär den 10 december. Premiär på Netflix den 24 december.

Handlingen om en komet som rusar mot jorden känner vi från tvillingfilmerna Deep Impact och Armageddon (båda 1998). Då var det inget snack om saken. USA tog ledartröjan för att mobilisera sin samlade vetenskap och ingenjörskonst mot hotet.

I Don’t Look Up möter den panikångesthämmade Dr. Randall Mindy (Leonardo DiCaprio) och hans hetlevrade doktorand Kate Dibiasky (Jennifer Lawrence) enbart hånflabb för sin upptäckt av en planetdödare stor som Mount Everest. ”Undergång? Löjligt!” fnittrar president Janie Orlean med Meryl Streeps alla funny bones, bara för att snabbt byta ämne till hur hennes paparazzifotograferade smygrökning vände popularitetskurvorna uppåt.

På tv-morgonnyheterna vill programledarna Jack (Tyler Perry) och Brie (Cate Blanchett i högform som manipulativ mediehäxa) skämta till det genom att prata om rymdvarelser eller skandalbilderna på presidentens vagina. När Kate ryter till blir det dålig stämning med muttrande kommentarer om att hon saknar medieträning. Samtidigt exploderar nätet av memer på henne som vår tids Charles Manson.

Redan från början anar vi slutet på berättelsen. Och när Mark Rylances tech-Messias Peter (läs: Elon Musk/Jeff Bezos) vill rädda kometens sällsynta jordartsmetaller snarare än mänskligheten, då inser vi att allt hopp om ett sista mirakel – alla katastroffilmers primadonnakliché – är ute.

Netflix julsatsning på politiska satirikern Adam McKays (The Big Short, 2015; VICE, 2018) stjärnspäckade undergångskomedi Don’t Look Up, missar målet menar filmens belackare. Den siktar för lågt under bältet, blir för krass och banal, rent av för tramsig. Kometen som metafor för vår tids klimatförnekelse, med Kate som stand-in för Greta Thunberg, är dessutom pinsamt övertydlig.

Filmen handlar emellertid inte om klimathotet i sig, utan om vår tids oförmåga att se verkligheten i vitögat. Den skildrar inte förnuftets tidevarv, utan en tid i vilken ingenting är på allvar och följaktligen är ingenting på skoj eftersom allt mosats samman till en grå underhållningssmet försedd med ironisk grimas. Tycker man att Streeps bimbopresident eller Cate Blanchetts kallhamrade cyniker är groteska nidbilder kan man lämpligen titta på valda nätklipp av Donald Trump respektive Fox-ankaret Jeanine Pirro. Då framstår filmens karikatyrer som grova underdrifter.

Jag minns hur skratten rungade i biosalongen åt nyhetssatiren i Kinasyndromet (The China Syndrome, 1979), då man ägnade lika mycket utrymme åt att prata om sjungande telegram som åt seriös nyhetsrapportering – allt i samma raljerande tonfall. Idag är lättsamhetssjukan vardag också på svenska tv-nyhetsredaktioner. På nätet har rädslan för allvar har öppnat för en flykt in i alternativa fakta, alternativa verkligheter, eller bara söta kattvideor.

Därför siktar McKay precis så lågt som han bör för träffa tidsandan mitt i skrevet. Hans dialog har ingenting av den intellektuella skärpan i Vita huset (The West Wing, 1999–2006), och undergångshumorn saknar den absurdistiska finessen i Dr. Strangelove (1963). Men han har perfekt gehör för verklighetsflyktens locktoner, i filmens höjdpunkt förkroppsligad av Ariana Grandes underbara popidolsatir. När hon på artistgalan för komet-medvetenhet wailar romantiskt om hur vi alla är dömda att dö känns hon alldeles äkta i sin totala förkonstling.