Vice

USA 2018. Regi, manus Adam McKay Foto Greig Fraser Klipp Hank Corwin Scenografi Patrice Vermette Musik Nicholas Britell Med Christian Bale Dick Cheney Amy Adams Lynne Cheney Steve Carrell Donald Rumsfeld Sam Rockwell George W. Bush Tyler Perry Colin Powell LisaGay Hamilton Condoleezza Rice Producenter Brad Pitt, Dede Gardner, Jeremy Kleiner, Megan Ellison, Kevin J. Messick, Will Ferrell, Adam McKay. Produktionsbolag Plan B Entertainment, Gary Sanchez Productions, Annapurna Pictures Längd 2.12.

Vice besvarar den klassiska frågan om varför världen styrs av idioter med att de inte har något annat att göra. Ingen livsfilosofi. Ingen intellektuell nyfikenhet. Inga passionerade känslor för någon eller något som fyller livet med mening. Inte ens några blygsamma idéer som kan växa till ett livsverk mitt i vardagen. Det kan faktiskt vara den dystra sanningen.

När Dick Cheney (en skrämmande porträttlik Christian Bale) en dag i början av sin karriär plötsligt får en impuls att ställa frågan till mentorn Donald Rumsfeld (Steve Carrell) om vad de egentligen tror på, svarar denne med ett långt gapflabb. Sådant har inga verkliga maktspelare tid med. Makten är inget medel för att genomföra stora idéer, det är själva målet.

När Christian Bale den 13 januari i år tilldelades en Golden Globe för rollen tackade han Satan för inspirationen till rollen. På skämt, men bara delvis. För Cheney är själsfrände till både kommunistpamparna i THE DEATH OF STALIN (2017) och nazitjänstemannen Adolf Eichmann. Han är, med Hannah Arendts ord, sinnebilden för ondskans banalitet, om än i ateistisk tappning. En personlighetsamputerad byråkratrobot programmerad att metodiskt förstärka maktapparaten kring sig till oinskränkt styrka.

Som McKay antyder är det kanske inte ens han själv som är den verkligt makthungrige. I bakgrunden lurar hans fru Lynne (Amy Adams), som väl medveten om hur otänkbart det var för en kvinna på 1960-talet att göra politisk karriär till de högre posterna valde att använda maken Dick som instrumentet för sina ambitioner. Medan han aldrig yppar en enda tanke värd namnet, är det Lynne som formulerar maximerna han sedan agerar efter, bland annat nyckelrepliken: ”När du får makt, kommer folk alltid att vilja ta den från dig. Alltid!” Lady Macbeth har talat, vilket filmen sedan skojar om i en sängkammarscen med Shakespeare-klingande dialog.

För hur ska man annars berätta en historia om världens tråkigaste man, tillika en samvetslös skitstövel och storfabrikör av lögner? Adam McKay väljer att göra som i sin föregående film The Big Short (2015, om förspelet till finanskrisen 2008), en Brecht-inspirerad komedi som oavbrutet raserar den fjärde väggen för att kommentera eller driva med händelserna vi just sett direkt till publiken. Temat är som tidigare: Hur kunde vi låta oss förföras av detta vansinne?

Svaret är långt mer oroande än bondfångeriet bakom finanskrisen: trygghet framför demokrati genom införandet av en polisstat. Det klassiska autokratiska trumfkortet. Numera är George W. Bushs vicepresident Dick Cheney känd som arkitekten bakom ”kriget mot terrorn” efter den 11 september 2001. Han hade redan under president George Bush I arbetat med parhästen Donald Rumsfeld för att motivera en invasion av Irak, vilket fått de amerikanska oljebolagen att lämna in listor över vilka oljefält de ville lägga beslag på efter den förväntade segern över Saddam Hussein.

Ett mer logiskt svar på attacken på World Trade Center av en grupp USA-utbildade saudiska terrorister hade varit att rikta invasionsblickarna mot Saudi Arabien. Men eftersom landet är en nära militärallierad till både USA och Israel – kungahuset har också nära band till USA:s ekonomiska maktelit, inklusive familjerna Bush och Trump – avledde Vita Huset uppmärksamheten till ett land som inte hade något med attacken att göra.

Cheney & co. pekade ut Irak. Man fabricerade ”bevis” för att landet hade massförstörelsevapen och talade om kemiska och biologiska stridsmedel. Antydde att Saddam bar på ”en rykande pistol som kunde bli till ett atombombsmoln” (= en allt annat än subtil vink om att Irak skulle ha kärnvapen). Dessutom skulle norra Irak vara ett terroristfäste för al-Quaida under Abu Musab al-Zarqawi.

Då ledde en al-Zarqawi en obetydlig salafistisk styrka, men genom att såväl konservativa amerikanska debattörer som försvarsminister Colin Powell trumpetade ut hans namn i olika tv-sändningar framstod al-Zarqawi som en långt viktigare jihadist än han egentligen var.  Anhängare flockades till hans armé, särskilt efter den blodiga USA-ledda invasionen som ju aldrig hittade några massförstörelsevapen. Det sådde fröet till en ny, stark och sällsynt hänsynslös terroristgrupp: Islamiska Staten, IS.

Men Cheney hade långt större mål än att gynna vapenindustrin och dess omättliga behov av nya krig. Eller oljeindustrins hunger efter att lägga vantarna på rika oljekällor. Han hade sedan 1970-talets fall för republikanska presidenterna Richard Nixon och Gerald Ford – under vilka han arbetat i Vita Huset – verkat för en radikalkonservativ tolkning av Unitary Executive Theory (UET) i samarbete med högerideologiska tankesmedjor. Det är en princip om att presidenten är den som fattar alla verkställande beslut och har makten över alla exekutiva funktioner.

Ronald Reagan var till synes skräddarsydd för Cheneys maktpolitik. Som Michael Rogin visade i sin både underhållande och sorgliga bok Ronald Reagan the Movie and Other Episodes in Political Demonology (1988) hade han svårt att skilja sitt liv på film från verkligheten. Följaktligen talade han om sina rollfigurers krigsinsatser och andra hjältebravader som om det var hans egna.

Under Reagan satte man också det högerideologiska nyspråket i system. Man kallade de knarksmugglande gangstrarna i Nicaragua, contras, som hjälpte CIA för ”freedom fighters”. Samma hjältegloria hängde man på salafisterna som i Afghanistan slogs mot den sovjetiska ockupationen, tills de vände vapnen mot USA och kallade sig Talibanerna. Fakta blev, som bekant inte en vän till Reagan, liksom till Nixon före honom och Bush II och Trump flera år därefter. Särskilt Iran-contras-affären, då USA sålde vapen till ärkefienden Iran och lämnade över pengarna till contras kastede ljus över lögnmaskinen som arbetade på övertid i Vita Huset.

Kanske var det därför han i ett tal 1988 på Republikanernas konvent sade: ”Facts are stupid things” i sitt försök att citera tidigare presidenten John Adams berömda ord: ”Facts are stubborn things; and whatever may be our wishes, our inclinations, or the dictates of our passion, they cannot alter the state of facts and evidence.” Nu rättade Reagan sig strax, men många kommentatorer såg det som en freudiansk felsägning.

Först under George W. Bush sattes dock UET-doktrinen i system. Konsekvensen blev att maktbalansen mellan Vita Huset, kongressen och högsta domstolen rubbades så att presidentämbetet fick närmast kejserliga befogenheter. Varför ville Cheney egentligen arbeta för det målet när han var så impopulär att han aldrig skulle kunna bli president? Jo, därför att han lärt sig konsten att arbeta bakom kulisserna, att verka men inte synas.

George W. Bush var knappast känd som handlingens eller de stora idéernas eller egentligen någontings man. Liksom sin far blev han president med hjälp av framförallt oljeindustrin, där klanen Bush har sin intressen. Väl på plats i Ovala Rummet orkade han, liksom Reagan före honom, sällan med mer än högst symboliska framträdanden. Andra skrev hans tal, andra fattade de viktiga besluten. I båda fallen främst Dick Cheney.

Han fick visserligen uppbackning från försvarsminister Donald Rumsfeld. Men Cheney var den drivande kraften bakom Guantanamo-lägret och de hemliga fängelserna runt om i världen där rättslösa terrorister men också många oskyldiga utsattes för tortyr, isolering och förnedring. Cheney såg till att NSA fick ett utökat mandat att övervaka hela världens internet- och telefontrafik. På högerideologiskt nyspråk klubbades allt detta igenom med en lag som kallades Patriot Act.

Trots de flagranta brotten mot både amerikansk och internationell lagstiftning och den grundlösa invasionen av Irak har varken Cheney, Bush, Rumsfeld eller någon annan amerikansk beslutsfattare satts på de åtalades bänk. Inte ens det faktum att Cheney 2003 läckte till pressen om att Valerie Plame var en CIA-agent ­– en hämnd för att hon i en rapport tillbakavisat hans fabricerade bevis mot Iraks kärnvapenprogram som grundlösa – ledde till rättsliga konsekvenser. Ändå är hans läcka ett klart och tydligt landsförräderibrott, något som kan ge dödsstraff. Cheney lyckades spela bort korten genom en smutsig men framgångsrik förtalskampanj mot henne (se FAIR GAME, 2010).

Vice har av en del kritiker anklagats för att vara alltför lättsinnig, alltför nonchalant, med sitt ämne. Manar inte Dick Cheney och konsekvenserna av hans arbete till allvarsam eftertanke? Själv ser jag Adam McKays val av genre som motiverat av samma skäl som gjorde att Stanley Kubrick skildrade kärnvapenkrigshotet som en svart komedi i DR. STRANGELOVE (1963); ämnet är helt enkelt för absurt för att tas på allvar. Endast komedi kan göra såväl atombomben som Cheney rättvisa.

Ett snilledrag är till exempel att låta en epilogtext börja rulla halvvägs in i filmen – särskilt bisatsen om att smällfete Cheney, som haft upprepade hjärtinfarkter sedan 37 års ålder, skulle påbörja en idrottskarriär inom Iron Man är obetalbart rolig – för att visa att historien inte är förutbestämd. Då, år 2000, kunde allt ha slutat med att Cheney stannade kvar som verkställande direktör på Halliburton, ett företag arbetar med tekniska lösningar för oljeindustrin (bland annat metoden för fracking). Men så ringer telefonen.

George W. Bush söker en vicepresidentkandidat. Cheney har emellertid vissa villkor när det gäller vicepresidentens makt och funtioner, vilka arbetsskygge Bush II gladeligen accepterar. UET-doktrinen sätts i verket enligt cirkellogiken att om presidenten beordrar något så måste det vara lagligt eftersom han är den högsta verkställande makten – ansvarig inför ingen annan än sig själv.

Samma sak hade tidigare presidenten Nixon hävdat till försvar för Watergate-inbrottet i berömd en intervju 1977 för David Frost (se FROST/NIXON, 2008): ”Well, when the president does it, that means that it is not illegal.” Då blev det skandal, nu upphöjdes det till politiskt rättesnöre. Resultatet har tusentals torterade fångar, 600 000 dödade irakier, flera tusen stupade koalitionssoldater, ett okänt antal afghaner, miljarder av avlyssnade människor runt om i världen och alla som överhuvudtaget bryr sig om demokrati och anständighet fått betala priset för.

© Michael Tapper, 2019. Endast på webben michaeltapper.se 2019-01-11.