USA/Indien 2021. The White Tiger. Regi, manus: Rahmin Bahrani. Med: Adarsh Gourav, Rajkummar Rao, Priyanka Chopra Jonas, Mahesh Manjrekar. Längd: 2.05. Premiär på Netflix: 2021-01-22.
Ett land av tjänare så fogliga att de går till sängs med ett nöjt leende efter en hård dags plikter för sin husbonde. Så förklarar den indisk-australiske författaren Aravind Adiga i sin Man Bookerprisbelönta debutroman Den vita tigern (The White Tiger, 2008) varför klassavgrundernas Indien inte exploderar i våld, kriminalitet och revolution. Hans berättelse handlar om det exceptionella undantaget – den vita tigern – som stiger upp från landets 99 procent undersåtar för att vända den härskande kleptokratins klasshat mot dem själva.
Den iransk-amerikanske regissören Rahmin Bahraini, var ett givet val för filmatiseringen. Hans Man Push Cart (2005) och 99 HOMES (2015) har samma blandning av kärv socialrealism och bitande samhällssatir som Adiga odlar i sitt författarskap. Passande för filmatiseringen av en berättelse som uppdaterar Gustave Flaubert och Charles Dickens värld till ett 2000-tal, då Indien och Kina genomgår en industriell och social revolution lika våldsam som någonsin den i Europa på 1800-talet.
Handlingen börjar 2007 i Delhi med en nattlig fyllekörning som slutar i en katastrof. Det ska visa sig bli vändpunkten i huvudpersonen Balram Halwais (Adarsh Gourav) liv. Han är tjänare hos hemtraktens rikemansfamilj och har följt yngste sonen Ashok med amerikanska hustrun Pinky – spelade av bollywoodstjärnorna Rajkummar Rao och Priyanka Chopra Jonas – till Delhi. På dagen kör han Ashok till olika departement för att smörja ministrar med mutor så att de ska gynna familjens kolgruva, på nätterna kör han paret till stans nattklubbar.
Här formas tankarna han som lyckad entreprenör senare skriver ner i sina aldrig skickade brev till Kinas dåvarande premiärminister Wen Jiabao. Om hur USA och västvärlden tillhör gårdagen medan framtiden tillhör Indien och Kina. Och hur han genom machiavelliska lister själv ska klösa sig en väg upp till toppen på den indiska tigerekonomin.
För att förstå den gryende hänsynslösheten klipper filmen till hans barndom i en landsbygdsmisär som få indiska filmer efter Ritwik Gatak och Satyajit Ray skildrat. När fadern dör i tuberkulos, liksom 1 000 andra indier varje dag, sätter hans faster stopp för all vidare skolgång och placerar honom som servitör i ett lokalt kafé. Han ser sitt liv som i en hönsbur, inrutat från början till slut. Utan framtid. Utan hopp. Tills han genom att ta körkort får chansen att kliva in i en annan värld.
Berättelsen är inte bara en svidande vidräkning med klassamhället och den nyliberala ekonomins nihilism, utan med allt som brukar hållas för heligt i indisk berättartradition: släkt och familj, traditionerna, demokratin, Gandhi, religionerna och underklassens sociala fernissa av självutplånande ödmjukhet som döljer våldsamma aggressioner mot ett orättfärdigt samhälle. Som en extra spark i ändan på den som hoppas på ett Slumdog Millionaire-underverk utbrister Balram bittert: ”Tro inte att det finns någon frågesport med miljonrupievinst som kan ta dig härifrån.”
Den vita tigern är med andra ord en story som vägrar ge efter för mirakel, räddande änglar eller andra melodramatiska nödlösningar. Logiskt konsekvent i sin grymhet. Märklig i sin korsning av drama, komedi och thriller som lockar till obehag och skratt på en och samma gång. En film som vägrar lämna åskådaren ifred långt efter att sluttexterna rullat förbi.
© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-01-21.
