Black Widow – Michael Tapper

USA 2021. Regi: Cate Shortland. Med: Scarlett Johansson, Florence Pugh, Rachel Weisz, David Harbour, William Hurt, Ray Winstone. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.14.

Filmens serie explosioner avslutas i en ultraextrem megaexplosion. Som i en reklamfilm springer Scarlett Johanssons superhjältinna från kakofonin i slow-motion. Hårmanen böljar lika dekorativt som när hon gång efter annan landar i sin utstuderade actionpose.

Black Widow har alla ingredienserna på plats, utlagda som på en snitslad bana, orkestrerade till ett crescendo i enlighet med Marvels actionevangelium. Cate Shortland (tv-serien SMILF) bryter knappast ny mark, men hon är en professionell kugge i Marvels filmmaskin. Och hon har turen att jobba med Eric Pearsons (Thor: Ragnarök, 2017) smart självmedvetna manus, som först drar skitviktighetsbrallorna av superhjältestoryn för att sedan smyga på dem igen.

Det börjar med en familjekatastrof i Ohio några år efter Sovjetunionens kollaps. Inte bara kärnvapen är på drift utan också öststatsagenter i USA. Natasha ”Black Widow” Romanoffs ryska spionfamilj – mamma Melina (Rachel Weisz), pappa Alexej (David Harbour) och lillasyster Yelena (som vuxen spelad av Florence Pugh) – visar sig dessutom vara fejk i allt: identiteter, släktband, föräldrakänslor.

Flykten från skenlivet i USA ackompanjeras av en ont förebådande cover på ”Smells Like Teen Spirit” i apokalyptiska molltoner. I ett montage som bläddrar fram handlingen 25 år drillas Natasha och Yelena till BOURNE-liknande mördarmaskiner i projekt ”Widow”. Mästerhjärnan bakom projektet är skrupelfrie Drejkov (Ray Winstone), som polar med ledare i både Kreml och Vita Huset. Vem han är, hur han kan vara så mäktig och vad han egentligen vill med sin samlade ondska orkar emellertid filmen aldrig med att förklara.

I sitt luftslott ovan regnbågen ger Drejkov först intrycket av att vara en infam Trollkarlen från Oz, tomt frustande om sin kriminella storslagenhet. Det hade passat filmens komiska sida. Tyvärr faller man för att blåsa upp honom till en ondskans genius, en roll Winstone inte kan bära. När han väl träder in i handlingen ser han snarare ut som en Bond-skurk på dekis, kvarglömd sedan 1960-talet med öl och jordnötter framför decennier av tv-sänd fotboll.

Tack och lov stannar Drejkov länge i bakgrunden, och det gör Black Widow till ett mestadels sevärd actionfyrverkeri i 200-miljonerdollarklassen. Störst energi lägger man på en massförstörelseorgie när Natasha och Yelena jagas av en Terminator-liknande supersoldat i pansarvagn genom Budapests gator, ner i tunnelbanan. Inte en polis eller militär som rycker ut för att stoppa vandalerna syns så långt ögat kan nå. Men så brukar det ju vara när actioncirkusen kommer till stan.

Den verkliga behållningen står emellertid David Harbours Alexej för. Han börjar som spionfamiljens sammanbitna fejkfarsa i USA, bara för att byta skepnad till komisk enmansshow när vi återser honom 25 år senare som den avlagda öststatssuperhjälten Red Guardian. Med ”Karl” och ”Marx” tatuerade på sina knogar.

Harbour stjäl varenda sekund han är med. Rörande löjlig i sin medelålderskris när han pressar ungdomens superhjältedräkt över en kropp som sett bättre tider, fastare former. Redo att gå på en krigsstig som inte längre finns. Aldrig fick han möta ärkefienden Captain America på ”den geopolitiska scenen av internationella konflikter”. Den ende som minns Red Guardian är Red Guardian.

Avigsidan med Harbours komiska kanonader är att Rachel Weisz Melina, alias ur-Black Widow och forskaren bakom Drejkovs program, stannar i hans skugga. Hon förblir en snabbskissad Dr. Mengele med humor och en smula ånger inför vad hon gjort med sina döttrar. En försumbar bifigur.

I stället är det Pughs arga och traumatiserade Yelena som axlar Black Widow-manteln i filmens knorr efter sluttexterna. Det är bara att hoppas på att hon får en intressantare motståndare i nästa film. Och att hon tar med sig Harbours Red Guardian som sin kaospilot.