Army of the Dead – Michael Tapper

USA 2021. Regi: Zack Snyder. Med: Dave Bautista, Ella Purnell, Omari Hardwick, Ana de la Reguera. Längd: 2.28. Premiär på Netflix: 2021-05-21.

Zombier, zombier, vilt jagande zombier… zombier som hoppar, zombier som fläker sig… Finns det mer att säga om dem? Inte att döma av Zack Snyders Army of the Dead, en repris på hans DAWN OF THE DEAD-nyinspelning från 2004 fast absurt uppblåst till ett två och en halv timme långt smörgåsbord av stöldgods från andra, bättre filmer.

Då som nu lägger han ett ironiskt soundtrack av hitlåtar medan cirkusakrobatiska zombier med raketbränsle i tanken slaktar människor i parti och minut. Bara ett nödtorftigt inflikat relationsdrama av standardsåpamodell gör lama försök att få oss engagerade i de slappt skissade huvudpersonerna.

Budgeten är mångfalt större. Man har senaste programvaran för visuella effekter och ett manus som är ett potpurri på tidigare actionfavoriter: Skum miljardär ger en 12 fördömda män-stajlad styrka i uppdrag att utföra en OCEAN’S ELEVEN-kupp mot ett bankvalv i ett Flykten från New York-avspärrat Las Vegas där en WORLD WAR Z-epidemi härjar. Deadline: 96 timmar. Sen kärnvapenbombas stan för att utrota smittan.

I släptåg kommer miljardärens lömske torped, och likt förebilden i ALIENS möts han av en föraktfull replik om att monstren de möter minsann ”inte blåser varandra”. Underförstått: vilket han tänker göra – och förstås gör – mot våra hjältar.

Till tonerna av i filmsammanhang uttjatade rockklassiker som John Fogertys ”Bad Moon Rising” och The Doors ”The End” mejar sig gänget genom våning för våning i casinotemplen – jepp, som i THE RAID – först till rånbytet, sedan till några människor instängda i zombiernas skafferi. Under räden fälls några tårar mellan styrkans gruppledare Scott (Dave Bautista) och hans alienerade dotter Kate (Ella Purnell), liksom mellan zombiernas GAME OF THRONES-lajvande kung och drottning. Scenerna stannar dock vid förströdda distraktioner under filmens förutsägbara nedräkning av vilka som dör när-var-hur innan finalen i explosionernas explosion.

”Ingen story, inga scener, bara dödande”, var ett klassiskt kritikeromdöme om spaghettivästern. Här hade jag faktiskt önskat att Snyder tagit det som en rekommendation eftersom han totalt saknar talang för allt vad persondrama, psykologi och patos heter. Det lilla av fingerfärdigt musikvideomontage han har att ge bränner han under förtexterna, då tiotusentals zombier skjuts, sprängs, bränns och på annat sätt sönderdelas till riviga rocktoner. Resten av filmen är ett i flera avseenden dött efterspel.