Unhinged

USA 2020. Regi: Derrick Borte. Med: Russel Crowe, Caren Pistorius, Jimmi Simpson, Gabriel Bateman. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.30.

Attraktiv. Subtil. Charmerande. Det var Alfred Hitchcock recept på en filmpsykopat som kunde sätta publikens skräcknerver i dallring. Raka motsatsen är Russel Crowes dödsmördarprogrammerade galning i Unhinged. En bilburen stalkare som ångande av svett, fett och vettlöst raseri slägghamrar publiken till chockkoma.

Inför filmen gjorde Crowe en De Niro och gick upp 15 kilo för att gestalta en ointressant slakthusupplaga av Michael Douglas D-Fens i Falling Down (1993).  Det hade räckt med en solkig t-tröja där det stod: ”Öl, näthat och läkemedelsmissbruk byggde denna vackra kropp – med matchande sinne.” Djupare än så går inte porträttet.

Carl Ellsworths manus påminner om det han skrev till flygskräckfilmen Red Eye (2005) med den blodtörstige passageraren Jackson Rippner. I Unhinged kallas mordgalningen bara ”The Man” i eftertexterna. Tanken är möjligen att han ska vara som stigen ur det amerikanska folkdjupet för att representera den typiske, machoförgiftade Trump-väljaren med sin motorvrålande pickup och snabbmatspumpade isterbuk.

Men varje försök att hitta en djupare resonansbotten i filmen faller på den inte gör någonting av sina snabbt förbiilande antydningar om klass, maskulinitet och bristen på sociala skyddsnät. Tvärtom etablerar den honom redan i öppningsbildernas mordorgie på familjen som ett kallblodigt monster. Utan plats för andra känslor eller tankar än utstuderad sadism stannar han vid en bara något mer välartikulerad efterföljare till slasherfilmernas styckarzombier.

Mordleken som följer av att frånskilda, ensamstående mamman Rachel (Caren Pistorius) snäser av honom i en bilkö på väg till jobbet uppvisar inga överraskningar i tyskfödde Derrick Bortes anonyma regi. Däremot bjuder den skicklige filmklipparen Michael McCusker (Le Mans’66 / Ford v. Ferrari, 2019) på flera adrenalinkittlande biljakter som höjer betyget till en tvåa.

Den filmhistoriskt bevandrade kommer i dessa scener förmodligen att tänka på Steven Spielbergs genombrottsfilm Duellen (Duel, 1971), om en man på tjänsteresa som efter en trivial incident jagas genom Mojaveöknen av en lastbil. Hade Unhinged på samma sätt följt sina enkla premisser i stället för att trassla in sig i ett långsökt seriemördarscenario med tortyrporrinslag, då kunde den sagt något väsentligt om det växande vägraseriet som symtom på vår tids samhällskonflikter.

© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-08-01.