Le Mans ’66

USA/Frankrike 2019. Ford v. Ferrari. Regi: James Mangold. Medverkande: Christian Bale, Matt Damon, Caitriona Balfe, John Bernthal, Tracey Letts. Åldersgräns: 7 år. Längd: 2.32.

År 1966 hade den legendariska sportbilstävlingen 24 Heures du Mans (grundad 1923) fått konkurrens av uppstickare som 12 Hours of Sebring (1952) och 24 Hours of Daytona (1966). Men man höll ställningen i den inofficiella prestigetrion Triple Crown of Motorsport tillsammans med klassikerna Indy 500 (1909) och Monaco Grand Prix (1929) som det verkliga kraftprovet för såväl förare som bilstall. Till skillnad från de andra tävlingarna körs nämligen Le Mans inte på en sluten arena utan mestadels på vanlig landsväg.

Just 1966 är märkesåret för cineaster med bensin blodet. I Claude Lelouchs Oscarsbelönade världssuccé En man och en kvinna (Un homme et une femme) är den manliga huvudpersonen en racerförare som med en hårsmån överlevt Le Mans. Samma år gjorde thrillerregissören John Frankenheimer Formel 1-blockbustern GRAND PRIX, en smörig såpahistoria men oöverträffad som visuell energiexplosion så snart racerförarna trycker plattan i mattan.

Hollywoodstjärnan och racerföraren Steve McQueen utmanade med Le Mans (1971) men floppade. Bättre gick det för Ron Howards RUSH (2013), om än inte heller han lyckades lyfta filmen till samma adrenalinextatiska höjder som Frankenheimer.

James Mangolds (LOGAN) Le Mans ’66 är ingen utmanare, utan kan snarare betecknas som en snäll matinéfilm för familjen Motorskalle som gillade Pixars BILAR-trilogi. På klassiskt Hollywoodmanér konstruerar filmen ett underdogscenario där det sjabbiga och halvknäppa teamet under racerlegenden och bildesignern Carroll Shelby (Matt Damon) med hjälp av biljätten Ford tar sig an italienska sportbilsdominanten Ferrari.

Oddsen mot att lyckas är förstås både skrämmande och kittlande enorma. Shelby har endast 90 dagar på sig att från ingenting bygga en konkurrenskraftig racerbil medan Ferrari har finslipat sin teknik under decennier. Hans boss är den lynnige Henry Ford II (Tracy Letts), grundaren Henry Fords mindre begåvade sonson och arvtagare kring vilken en svärm av unga karriärister intrigerar för att klättra mot toppen.

Och så har han den temperamentsfulle brittiske förartalangen Ken Miles (Christian Bale). Miles äger absolut gehör för hur den perfekta sportbilen ska kännas att köra och nolltolerans mot skitstövlar, särskilt självgoda och korkade sådana i kostym kring Ford II. Bromancen tänder förstås på alla cylindrar vid första ögonkastet mellan tystlåtne Shelby och sprallige Miles, understruket av att skruvnycklar och smockor viner i luften under deras ömsinta gnabbande. Liksom i alla kärlekssagor finns en elak styvmor som vill skilja dem åt, här i form av Fords sovjetbyråkratiska företagsledning.

Verkstadens vardagsslit och testkörningsnerver varvas med romantiska scener där Miles porträtteras som maskinålderns ensamme riddare. En rodeocowboy på ett krutpaket av hästkrafter. En testpilot som är ett med sin bil när han flyger fram över asfaltsvidderna.

Le Mans ’66 hade kunnat lägga in en extra actionväxel om Mangold anammat en del av 1960-talets fartfyllda stilgrepp, som jump cuts, split screen och hastiga zoomningar. I stället betonar han pojkboksskimret kring racersporten och avslutar med en lyrisk betraktelse över stillheten som infinner sig när motorn spinner i ett varvtal på 7000 rpm. Ett både generande och vackert skillingtryck från bensinbilens snart svunna tid.

© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-11-15.