USA 2020. Regi: Gina Prince-Bythewood. Med: Charlize Theron, KiKi Layne, Mattias Schoenaerts, Chiwetel Ejofor. Längd: 2.04. Tillgänglig på Netflix.
The Old Guard är Netflix och stjärnan-producenten Charlize Therons försök att kicka igång en ny superhjältefranchise. Sett till den här trista samlingen stöldgods från bättre filmer är det emellertid bara att hoppas projektet misslyckas. Då kan hon i stället ta sig an titelrollen i George Millers sedan länge utlovade och betydligt mer lovande Mad Max-prequel: Furiosa.
I sedvanlig diva-hackordning spelar Theron ledaren för en färg- och charmlös elitstyrka av fyra odödliga krigare från tidigare århundraden i mänsklighetens historia. Själv är hon antikens Andromache, de mytomspunna amazonernas drottning av Skytien. Trogen sitt namn var hon en blodtörstig kämpe på slagfältet. Några årtusenden senare kallar hon sig Andy och påminner mest om en utbränd aerobicinstruktör från Kalifornien.
När marinkårssoldaten Nile Freeman (KiKi Layne från IF BEALE STREET COULD TALK, 2019) vaknar upp från de döda på ett sjukhus i Afghanistan kidnappar Andy henne omedelbart till gruppen. En operation som i likhet med resten av styrkans insatser i filmen går lite väl geschwint, vilket gör att spänningen övergår i irritation. Detsamma gäller hotet från brittiske läkemedelsmagnaten Merrick, på jakt efter att använda dem som levande naturresurser för framställningen av ett serum för evigt liv till högstbjudande. Intressant uppslag men omsorgsfullt ödelagt av att rollen spelas enligt skurkformulär 1A med vansinnesblick och hysteriska utbrott av Harry Melling.
I händerna på ett konstnärligt skarpare team än manusförfattaren Greg Rucka (som även skrivit serieromanförlagan) och regissören Gina Prince-Bythewood (The Secret Life of Bees, 2008) kunde den här historien blivit en underhållande matinéfilm. Bättre koreograferade och filmade actioninslag, kvickare dialog och framförallt en mer genomtänkt story med politiskt vassare undertext hade gjort underverk.
Nu stannar The Old Guard vid en mekanisk banalitet som korsar en kloklippt Wolverine-myt om odödliga, snabbläkande krigare med bleka kopior av Mission: Impossible-seriens jorden-runt-flängande hemliga uppdrag. Och inte nog med att man fuskar bort skickliga skådespelare som Mattias Schoenaerts och Chiwetel Ejofor i struntroller, åskådaren tvingas utstå en rad puerila electropoplåtar på filmens musikspår.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-07-10.