USA 2020. Regi: Craig Zobel. Med: Betty Gilpin, Justin Hartley, Hilary Swank, Ethan Suplee. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.29.
Så släpptes den till slut, filmen vars premiär sköts upp två gånger i fjol efter masskjutningar och en het politisk debatt: THE HUNT. Den som president Trump i en tweet tog som bevis för att ”liberala Hollywood” var ”det mest rasistiska tänkbara”. Affischen uppmanar oss därför: ”Se själv vad du tycker”. Sagt och gjort. Det samlade omdömet blir ett snopet nja.
Det börjar spännande, omskakande, upprörande med en rad våldsamma och blodiga scener. Vi är fem sekunder in i framtiden i ett USA där en pk-liberal ekonomisk storstadselit kidnappar fattiga nättroll i Trump-bältet. Syftet är att jaga dem som villebråd medan man kopplar av med årgångsviner och exklusiv mat på ett vackert gods med tillhörande jaktpark.
Stereotypverkstan går för högtryck när vi introduceras för villebråden, alla karikerade efter namnen de får i eftertexterna: (Shut the f**k up) Gary, Staten Island, Yoga Pants med flera. Nå, deras banemän – ursäkta: banepersoner – uppvisar knappast mer utmejslade personligheter när de mellan skottsalvorna munhuggs om vad som är korrekt att säga eller inte om kön och etnicitet. De två grupperna presenteras som motsatta sidor av samma mynt, lika entoniga och enfaldiga.
Filmen leker med våra förväntningar om vem eller vilka som ska bli berättelsens huvudpersoner. Kameran springer stafett mellan en rad rollfigurer bara för att strax krossa hoppet när vi i en chockkavalkad ser dem dö för en kula, pålspetsas i en tigerfälla, bli sprängda i bitar av granater eller förvandlas till en mänsklig nåldyna av pilar.
Stundvis sprutar så mycket blod över bioduken att man greppar efter ett imaginärt paraply att ta skydd under i salongen. Det är som att se en splatterfest utan komedi. När vi väl slår följe med krigsveteranen Crystal (Betty Gilpin) har vi vant oss vid att vem som helst kan dö när som helst.
Så långt finns det hopp för denna The Purge-inspirerade uppdatering av skräckfilmsklassikern The Most Dangerous Game (1932). Framme vid finalen – alltför många berättelsers akilleshäl – påminns man dock om manuset skrivits av duon Nick Cuse och Damon Lindelof (Lost, 2004–10; Watchmen, 2019 – ). I stället för en knall slutar allt i en så överraskande tam pyspunka att jag för en stund dröjer mig kvar i salongen. Kanske kommer en ny skruvning till filmens undsättning.
Men snipp, snapp snut så fick sagan ett snöpligt slut.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-03-13.
