USA 2018. Regi Hunter Baker, Jordan Fein Manus Ricardo Acosta, Hunter Baker, Jordan Fein Foto Hunter Baker Klipp Ricardo Acosta, Brett Banks, Lance Edmans, Jordan Fein Musik Kevin Kiner, David G. Russell Med Lawrence Gilmore, Caitlin Gilmore. Producenter Hunter Baker, Jordan Fein, Raoul Max Trujillo Produktionsbolag Turquoise Horse, Witness Media Längd 1.14. Finns som digital köp/hyr-film på diverse plattformar.
Det går långt mellan filmerna om USA:s ursprungsbefolkning. Medan det äntligen blivit uppsving för filmer av och om afrikanamerikaner, så är invandrare av asiatiskt eller latinamerikanskt ursprung fortfarande kraftigt underrepresenterade såväl framför som bakom kameran. Men den största blinda fläcken har film- och tv-industrin för de urinvånare som länge kallades indianer, ett historiskt sett idiotiskt begrepp men som idag fortfarande används även av äldre urinvånare (ibland med distinktionen ”amerindians”).
Förklaringen är lika enkel som förskräckande. Deras historia är en av folkmord, rasism, diskriminering, systematiska svek mot historiska fördrag om skyddade landområden och rovdrift på deras naturtillgångar. Detta slumrande amerikanska trauma om att nationen vilar på en medveten politik av stöld, mord och utrotning som bottnar i Manifest Destiny, den imperialistiska tanken om att det var de europeiska nybyggarnas moraliska plikt att både fysiskt och andligt erövra hela kontinenten för att omvandla vildmarken till civilisation (se otaliga västernfilmer).
Likheterna till totalitära utrotningsideologier på 1900-talet är bara alltför slående. Adolf Hitler inspirerades av Manifest Destiny till sin plan för Tysklands erövringspolitik i de slaviska länderna. Det går förstås inte ihop med självbilden av USA som ett land of the free, redan skamfilat av arvet efter slaveriet. Enklast därför att i film, tv och andra medier osynliggöra eller marginalisera de amerikanska urinvånarna och deras historia.
De senaste 30 åren har det bara gjorts ett fåtal filmer om urinvånarna. Den bästa är Michael Apteds polisthriller Thunderheart (1992, bilden nedan), som fick bra kritik men inte blev någon större publikframgång. Handlingen är tydligt inspirerad av Constantin Costa-Gavras politiska thrillrar och handlar om en serie mord under ett lokalt uppror i ett Lakota Sioux-reservat.
Inspirationen hämtades från Wounded Knee-protesterna 1973, och filmen är inspelad på plats i Pine Ridge (som här döpts om till Bear Creek) med många av de som deltog – mest känd är Graham Greene, som också spelat i flera västernfilmer. Filmen är idag oförtjänt bortglömd men finns trots allt tillgänglig på digitala köp/hyr-tjänster. En på många sätt unik och sevärd produktion.
I stället har dokumentärfilmare intresserat sig för det ofta hårda livet i fattigdom som blivit de flesta kvarvarande stammarnas lott. År 2017 kom Chloé Zhous THE RIDER, om några unga Lakota Sioux-män i Pine Ridge nästan femtio år efter protesterna vid Wounded Knee. Året därpå släpptes The Blessing, som är inspelad på Navajo-stammens – mer specifikt Diné-folkgruppens – område Black Mesa i Arizona.
Black Mesa blev känt 1964, då energibolaget Peabody slöt ett avtal med Navajo-stammen och något år senare även Hopi-stammen för att bryta kol på den rika marken. Avtalen väckte snart protester eftersom det avslöjades att de som skrivit på för stammarnas räkning var avlönade av Peabody, som därmed fick mycket förmånliga villkor och även tillgång till områdets vattenreservoar för sin brytning.
Konsekvenserna blev enorma. Förutom att förstöra marken, som var helig för invånarna, blev deras enda vattentillgång förgiftad. De två gruvorna på området är nu stängda, Black Mesa-gruvan år 2005 och Kayenta-gruvan år 2019. Men när The Blessing börjar är den senare gruvan ännu i drift.
Dokumentären skildrar familjen Gilmore, pappa Lawrence och dottern Caitlin (bilden ovan t.h.). Deras stamnamn nämns inte, även om vi hör dem prata navajo-språket. Mamman, förstår vi ett stycke in i filmen, har lämnat hemmet med alla fem barn sedan fyra år tillbaka. Även Caitlin följde med sin mor i flytten men bestämde sig senare för att återvända till Lawrence. Nu är hon femton år och har ett för tonåringar sedvanligt skakigt förhållande till sin far. I hennes fall kompliceras det ytterligare av att hon blivit klar över sin sexuella identitet.
Filmen ger i Hunter Bakers foto en naturskön inramning till den bitvis sorgliga berättelsen om en man som jobbar i kolgruvan som förstör berget han betraktar som heligt, som sin mor, och en dotter som inte känner sig hemma i sitt folks traditioner. Medan Caitlin spelar amerikansk fotboll i skolan smygfilmar Lawrence (bilden nedan) miljökatastrofen som är hans arbetsplats. Morgon och kväll ägnar han sedan åt att be berget om förlåtelse för sitt övergrepp genom att förklara att han tvingas till det för att få råd till mat och ett hem för sig och dottern.
Berättelsen drivs inte av något öppet politiskt patos och gräver bara sporadiskt i familjens förflutna. I stället gör den ett collage av vardagsbilder ur deras liv på reservatet, pusselbitar som antyder en lång berättelse om förtryck och social desperation. Och då ska man komma ihåg att Navajo-stammen varit relativt sett privilegierad jämfört med många andra stammar, där situationen är betydligt värre.
Bland annat berättar Lawrence, som ser ut att vara mellan femtio och sextio år gammal, om när han som barn – alltså så sent som kring skiftet 1960/70 – utackorderades till en mormonfamilj. Formellt var syftet att han skulle få utbildning, lära sig bli ”amerikan”, det vill säga kristnas och identifiera sig med den euroamerikanska majoriteten. I verkligheten användes han som billig arbetskraft. Hatet mot tvångsdopet och skenheligheten hos mormonfamiljen går inte att ta miste på.
Därför blir det särskilt sorgligt att se hur Cailtin vantrivs i den navajokultur som hennes far vördar ännu mer efter sin hemska barndomsupplevelse. Men filmen slutar realtivt lyckligt i något slags försoning dem emellan, och med gruvans stängning 2019 kan Lawrence återuppta sin gamla kärlek för silversmide samtidigt som Caitlin lämnar hemmet för universitetsstudier. Kvar i reservatet finns dock en för många generationer förstörd mark och ett förgiftat grundvatten. Hur gruvans miljöeffekter ska åtgärdas berättar filmen dessvärre ingenting om.
The Blessing har en ironisk titel som får mig att tänka på en scen i krigs-thrillern BLOOD DIAMOND (2006), där man talar om hur Sierra Leone ”välsignats” med naturtillgången diamanter. Landets största ekonomiska tillgång men också förbannelse eftersom det lockar till sig världens alla kapitalistiska hyenor och driver på etniska konflikter. Här är det kolet som ger arbetstillfällen till områdets invånare, som därigenom medverkar till att ödelägga både sin fysiska och andliga miljö. Ett sår det kommer att ta generationer att läka.
© Michael Tapper, 2020. Endast på hemsidan michaeltapper.se.
