Storbritannien/Ungern/Kina 2019. Radioactive. Regi: Marjane Satrapi. Med: Rosamund Pike, Sam Riley, Anya Taylor-Joy, Aneurin Barnard. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.49.
Filmbiografier över kända forskare hade sin storhetstid kring 1940. I Sverige regisserade Gustaf Edgren en film som fick exportframgångar om John Ericsson med Victor Sjöström i titelrollen. Men det var i Hollywood det gick Oscarshungrig prestige i att hylla den moderna vetenskapens stora namn, som Louis Pasteur, Thomas Edison och Marie Curie.
De flesta är regelrätta hagiografier om intellektuellt och moraliskt högtstående halvgudar. Konstnärligt liknar filmerna religiösa planschverk. Man får känslan av att betrakta animerade skulpturer, vackra men med bara en flyktig likhet till människor av kött och blod.
Marjane Satrapis (Persepolis, 2007) Marie Curie, byggd på Laura Redniss kritikerhyllade serieroman Marie & Pierre Curie, A Tale of Love and Fallout (2010), faller inte i den fällan. I titelrollen gestaltar Rosamund Pike (GONE GIRL, 2014) ett liv i motvind, som polsk invandrare i ett främlingsfientligt Frankrike och kvinnlig forskare i en värld av män. Ständigt sliten mellan laboratoriet och familjelivet.
Porträttet undviker storvulna gester och nobelt martyrskap, och Pike lyckas fånga en levande människas hela mosaik av motsägelser, storhet och brister. Marie Sklodowska Curie får vara både genial i sin forskning och taggig i umgänget, passionerad i sängen och vresig vid matbordet, metodisk i arbetet och impulsiv i privatlivet. Snarare undrar man över maken Pierre, som i Sam Rileys milda framtoning hamnat i en klassisk kvinnostereotyp roll som det färglösa och frökenaktiga förnuftet i skuggan av Geniet.
Satrapis regi och Jack Thornes (HIS DARK MATERIALS, 2019) manus försöker också skildra det kreativa själslivet; hur Marie Curie tänkte om sin forskning. Med blandat resultat. Den revolutionära upptäckten av instabila atomer som skakade om vetenskapssamhällets världsbild bleknar i filmens banala inslag av lysande kulor som svävar i rummet.
Bättre lyckas man med hennes blandning av hopp och farhågor om konsekvenserna av sin forskning. I skuggan av första världskriget låter filmen Marie, som dog 1934, vandra in i atomåldern med strålbehandlad cancer men också atombombningen av Hiroshima och kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Det kan tyckas både plumpt och orättvist att lägga det ansvaret på hennes axlar. Samtidigt är det ingen långsökt gissning att Marie fick onda aningar av att personligen bevittna resultatet av industriålderns vapenteknologi på slagfälten.
Mer tvivelaktigt är i så fall utvikningarna om Maries påstådda sjukhusfobi, med pedagogiskt inflikade tillbakablickar på ett barndomstrauma där hon ser sin mor tyna bort och dö på ett sjukhus. Även om det skulle finnas belägg så tillför inslagen inget väsentligt till berättelsen eller till porträttet. I stället pekar de på ett generellt problem: vådan av att vilja skildra Marie Curies hela liv på mindre än två timmar.
Det går helt enkelt inte att göra rättvisa åt ett så intensivt liv i en teknologiskt och socialt omvälvande tid annat än i en längre tv-serie. Filmen har varken utrymme för att fördjupa porträttet av Marie eller hennes banbrytande vetenskapliga arbete. Enbart insatserna för Nationernas Förbund och de vetenskapliga diskussionerna med kollegor som Albert Einstein och Max Planck hade varit material nog för en film eller fem. Här blir de inte ens till fotnoter.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-06-25.
