Shazam! – Michael Tapper

USA 2019. Regi: David F. Sandberg. Skådespelare: Zachary Levi, Mark Strong, Asher Angel, Jack Dylan Grazer, Djimon Hounsou. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.12.

Shazam! är Big med superhjältekrafter, fick svenske David F. Sandberg (LIGHTS OUT, 2016) reda på när han satte sig i registolen. 1988 års komedisuccé gjorde Tom Hanks till stjärna och handlar om hur en tolvåring får en vuxen mans kropp, vilket leder till en rad sociala och sexuella förvecklingar men också till en framgångssaga i leksaksbranschen.

Producerande Warner Bros. och DC Comics ska ha erkännande för att de åtminstone försöker bryta mönstret från sina tidigare pompösa och svartsynta superhjälteoperor som megafloppen BATMAN V. SUPERMAN (2016). Man har djärvt nog rotat fram en bortglömd, maläten 1940-talsfigur och låtit honom krocka med vår tid. Filmen har till och med en ambitiös bakgrundsteckning av hur 14-årige Billy Batson (Asher Angel) är ett fosterbarn på driven i rännstenen innan han hittar sitt kall som superhjälte (Zachary Levi) genom att säga det magiska ordet ”Shazam!”.

Tyvärr är Sandberg ingen komediregissör av Penny ”Big” Marshalls klass. Levi har inget av Hanks naturliga begåvning för genren. Och manuset ger dem inte mycket att arbeta med. Skämten är lama, som att superhjälten undrar över var gylfen är (men inte varför kalsongerna sitter utanpå dräkten).

Filmen utnyttjar inte ens de komiska möjligheterna med Billys fejkvuxenskap. När han köper öl till sig och bästisen Freddy (Jack Dylan Grazer) spottar de äcklat ut första klunken, och när han vågar sig in på en strippklubb stannar kameran utanför. Snopet. Fegt. Tråkigt.

Filmens största offer är karismatiske Mark Strong som Dr Sivana, en klassisk galen-vetenskapsman-roll med komiska möjligheter. Efter en lovande uppgörelse med sina plågoandar till far och bror förminskas han emellertid till en neurotisk supermobbare utan kriminella visioner. Han förlorar sin själ men erövrar aldrig världen, inte ens hemkvarteren i Philadelphia.