USA 2016. Regi: David F. Sandberg. Skådespelare: Maria Bello, Gabriel Bateman, Teresa Palmer, Billy Burke, Alicia Vela-Bailey. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.20.
Gammaldags spökfilm i nya kläder var David F. Sandberg och hustrun Lotta Lostens recept för nätsuccé med en serie vardagligt inramade kortfilmer. I år har de med hjälp av James Wan (Saw), löpandebandsfabrikör i skräckfilm, gjort Hollywooddebut med långfilmsversionen på en av dem.
Kortfilmernas fans blir säkert besvikna på att Lotta Losten bara är med helt kort i inledningens repris på original-Lights Out. Eric Heissers manus har också städat bort parets signum: humorn. Ledstjärnan är strömlinjeformning. Monstret har man importerat från japanska Ring-filmerna, och storyn är en lätt frisering av The Babadook.
Nu är det mamman, Sophia (Maria Bello), som blir besatt av en ond låtsaskompis, Diana (Alicia Vela-Bailey), och som attackerar sina barn, halvsyskonen Rebecca (Teresa Palmer) och Martin (Gabriel Bateman), via ombud. Ex-gymnasten Vela-Baileys akrobatiska och Usain Bolt-snabba mörkervarelse är filmens behållning, en välkommen kontrast till genrens alla slow-motion-zombier. Utan henne hade filmen enbart blivit en trist tillställning med obehaglig demonisering av psykiskt sjuka.
Storyns kärna är ju att Diana är Sophies onda och sjuka sida, och när de skyddande papporna väl röjts ur vägen riktar hon mordblickarna mot barnen. Någon djupare förklaring till blodtörsten finns inte. Vi ska snarare tänka att människor med mentala problem, liksom terrorister, inte behöver några särskilda skäl. De är ju galna. Lägg sedan till Scream-logiken: det ska verka mer skrämmande att det inte finns något motiv.
Men greppet är dramatiskt dödande nonsens. Monster vi minns är tragiska varelser (Dracula, Varulven), gärna hämnare på något ruttet i samhället (Carrie, Terror på Elm Street). I Lights Out saknas alla sådana dimensioner. Diana är bara ondska. Punkt. Gäsp så banalt.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-08-10.