Hamada – Michael Tapper

Sverige/Norge/Tyskland 2018. Regi: Eloy Domínguez Serén. Medverkande: Sidahmed Salek, Taher Mulay Zain, Zaara Mohamed Saleh. Längd: 1.29.

Tjugonågot utan arbete, utan framtid, i ett algeriskt ökenläger. Det är filmtitelns ”hamada”, som inte bara betyder ”ofruktbar stenöken” utan också ”tomhet” och ”livlöshet”. För att överleva i denna limbo frodas en kärv humor, som i replikväxlingen: ”Vad är det för dag idag? (lång paus) – ”Hur så, har du något särskilt att göra?”

Zaara, Sidahmed och Taher har växt upp utan minne av hemlandet Västsahara, där havet är fullt av fisk som de aldrig sett eller smakat. Ett foto på några barn som leker på en strand skymtar förbi, men det måste vara taget för länge sedan eller ha skickats från någon släkting i ett annat land. Sedan 40 år tillbaka kommer omvärlden till sahrawierna som bor i lägret via tv, på senare år dator eller mobil. Och i fantasin. Legalt kan de aldrig resa ut i världen för att se den med egna ögon.

Eloy Domínguez Serén (Ingen ko på isen, 2015) skildrar människor i ingenmansland: hemlösa, statslösa, hånade av grannfolken, ignorerade av resten av världen. Hamada är inspelad under tre år och kommer hack-i-häl på Anna Roxvall och Johan Perssons reportagebok om sahrawierna, ATT SVIKA ETT FOLK, och de komplementerar varandra. Där boken tar det övergripande perspektivet, skildrar filmen en trio barndomsvänners vardagsliv.

Algeriet erbjuder utbildning, även på universitetsnivå, men sahrawierna får inte arbeta utanför lägren just för att de är statslösa. De enda jobb som erbjuds där är i skolan, på biblioteket, någon bilverkstad eller på sjukhuset. I desperation söker sig Sidahmed illegalt till Spanien, för att strax ångra sitt beslut när han möts av rasismens kalla förakt.

Kvar finns Taher och Zaara som flirtar lite med varandra och som kanske bildar familj efter filmens slut. Zaara vill emellertid vara självständig och försöker både lära sig köra bil och hitta jobb. Hennes kaxiga men tämligen genomskinliga fejkande av allt från språkkunskaper till bilmotorer för att försöka få in en fot på arbetsmarknaden blir till ett löpande skämt i filmen.

Ändå skrattar vi aldrig åt filmens unga trio eftersom de är så lätta att förstå och tycka om i deras fruktlösa kamp mot en tilltagande hopplöshet. Domínguez Seréns vackra men också skrämmande ödsliga bilder berättar om en desperat generation som varje natt flyr in i vilda frihetsdrömmar bara för att i morgonsolens ljus se dem rinna ut i sanden.