Vad händer i Västsahara? Inget, enligt medierna. Knappt någon betecknar Marockos ockupation som legal. Å andra sidan är stödet för Sahariska Demokratiska Arabiska Republiken (SADR) och dess frihetsrörelse, Polisario, inte särskilt aktivt heller. När frågan om konflikten väcks i Förenta Nationerna, lägger säkerhetsrådsmedlemmen Frankrike in sitt veto. Dödläge.
Reportageboken Att svika ett folk av journalisterna Anna Roxvall och Johan Persson bekräftar bilden av världens tråkigaste konflikt – på ytan. Under det skenbara lugnet pyr missnöjet hos de yngre generationer som aldrig sett hemlandet förutom i drömmarna, som inte accepterar stiltjen sedan vapenvilan 1991 och som inte finner sig i att Marocko sedan 1975 tagit den forna kolonialmakten Spaniens plats.
De vet att omvärlden håller god min mot ockupationsmakten av ekonomiska skäl. Västsaharas naturrikedomar har gjort Marocko till världens tredje största exportör av fosfor, råvaran till framförallt konstgödsel. Utanför kusten plockar fartyg från EU upp drygt 80 000 ton fisk om året. Mot en avgift till ockupationsmakten, förstås. Landet förmodas dessutom sitta på stora, outnyttjade fyndigheter av olja, koppar och järn.
Det finns också andra skäl till att utrikesminister Margot Wallström numera duckar i frågan, trots socialdemokraternas beslut 2012 om att aktivt driva erkännandet av SADR i FN och EU. Konflikten med Saudiarabien, som hotade handelsförbindelserna. Erkännandet av Palestina som inte ledde till att fler följde efter, däremot att relationerna till Israel försämrades radikalt.
Men framförallt sitter Marocko, liksom Turkiet, på ett trumfkort: flyktingströmmen till Europa. Tänk bara på debaclet kring de marockanska gatubarnen i Stockholm. Utan landets hårda gränsbevakning skulle rutten från Västafrika till EU via Spanien ligga öppen. För omvärlden finns alla ekonomiska skäl i världen att hålla sig väl med Marockos regim, det vill säga kungahuset. Då väger moraliska aspekter fjäderlätt.
Idag är Västsahara ett splittrat land. Marockos ockupationszon täcker 80 procent av Västsaharas yta och är inhägnad av en mur – Afrikas egen Berlinmur – komplett med en flera kilometer bred, militariserad och minerad ”skyddszon” på båda sidorna. Innanför råder en polisstat. Ingen får tillträde utan särskilt visum från Marocko. Massgravarna efter kriget mot Polisario som upptäckts får inte undersökas av utomstående.
När Roxvall och Persson lyckas ta sig in i zonen – de södra regionerna, på härskarspråket – slås de av den öronbedövande tystnaden och tomheten. Knappt några människor är ute. Inget livfullt sorl någonstans. Det dominerande ljudet kommer från oräkneliga marockanska flaggor som fladdrar kring gator och torg och på byggnader. En illustration av det totalitära förtryckets dödande hand.
Den enda inofficiella kontakten med saharier är en snabbt förbiilande kvinna som sticker en lapp i handen på Roxvall. Där står det att de måste vara försiktiga eftersom de övervakas och avlyssnas överallt. Mycket riktigt dominerar män i solglasögon och skinnjackor gatulivet under deras vandringar på stan i El Aaiún. Som i en spionfilm för 50 år sedan.
Utanför muren, i den smala remsa av östra Västsahara som återstår och i flyktinglägren i den algeriska öknen, bor hundratusentals landsflyktiga saharier. I Algeriet får de utbildning, till och med på universitet, men de får inte arbetstillstånd eftersom de är statslösa. I stället tvingas de tillbaka till lägren mitt ute i ett stort ingenstans. Utan arbete, inkomst eller framtidsutsikter. De är helt beroende av FN-bistånd. Samma FN som inte förmår att ge dem tillbaka sitt land.
Att svika ett folk är inte den första boken om Västsahara. Redan 1978 kom Erik Fichtelius bok om landet och kriget, och det finns ytterligare fyra böcker i ämnet från de senaste femton åren. Styrkan i Roxvall och Perssons bok är inte bara aktualiteten utan också bredden i deras reportage. De besöker den ockuperade zonen, flyktinglägren i Algeriet och Polisarios försök till samhällsbygge i den östra landremsan men de intervjuar också FN-medarbetare i New York och sonderar stämningen på Afrikanska unionens möte i Elfenbenskusten.
Ett löpande skämt i boken är hur de försöker få en intervju om Västsahara med Margot Wallström medan hennes medarbetare gör allt för att undvika en sådan. När intervjun väl blir av i slutkapitlet demonstrerar hon inte bara sin okunnighet utan också sitt ointresse för ämnet. Kanske är hon bränd av tidigare motgångar, kanske är det bekvämt att bara gäspa åt en konflikt där ingenting har hänt på 27 år.
Den yngre generationen saharier har däremot tröttnat på dödläget. De är beredda att låta vapnen tala igen. När det flyter blod blir världens tråkigaste konflikt högvilt för medierna igen och det tvingar omvärlden att agera. Så ser valet ut för ett folk som inte vill leva i limbo, mer döda än levande.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-10-15.
Västsahara inifrån: Att svika ett folk
Anna Roxvall (text) och Johan Persson (foto)
Myteri Förlag