Apollo 11 – Michael Tapper

USA 2019. Regi: Todd Douglas Miller. Medverkande: Neil Armstrong, Edwin ”Buzz” Aldrin, Michael Collins. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.33.

Minuterna innan Saturn V SA-506-raketen den 16 juli 1969 skulle lyfta från jorden för att ta Apollo 11-expeditionen till månen upptäckte markpersonalen ett läckage i raketen. En skruv måste dras åt in sista sekunden. Dagen då hela världen följde uppskjutningen via radio och tv hade man inte råd att missa en enda detalj; allt måste fungera perfekt. Sjutton år senare skulle förbiseendet av en bränsleläcka resultera i att rymdskytteln Challenger exploderade och dödade sju astronauter i direktsändning.

Några år tidigare hade Sovjetunionen forcerat sitt månlandningsprogram i hopp om att 1967 fira ännu en triumf i rymdkapplöpningen mot USA under femtioårsjubileet av oktoberrevolutionen 1917. Deras Sojuz-raketer visade sig emellertid vara instabila redan under testflygningen av Sojuz-1, som resulterade i att kosmonauten Vladimir Komarov dog den 23 april det året. Händelsen gjorde att Sovjets tidtabell för rymdsatsningen snabbt distanserades av det amerikanska Apollo-programmet.

I ett sista försök att stjäla något av uppmärksamheten från Apollo 11 skickade ryssarna den obemannade Luna 15 att landa samtidigt med Neil Armstrong och Buzz Aldrin. Men strax efter att månlandaren Eagle hade släppt av sina passagerare, kraschade Luna-sonden i ett berg på månen. Efter det fiaskot stod USA ensam kvar som rymdens supermakt.

Alldeles oavsett den politiska vinsten i triumfens ögonblick kvarstod emellertid det faktum att Apollo 11 var en farofylld rymdresa i varje ögonblick. När man ser filmen gäller det att komma ihåg hur ny och relativt oprövad mycket av rymdteknologin var vid den här tiden. Så mycket kunde ha gått fel och gjort rymden till en grav för trion Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins.

Det fanns ingen plan B i form av någon räddningsraket som kunde undsätta dem om något hände. Faktum är att ex-astronauten Frank Borman hade bett Vita Huset förbereda två tal. Ett om trions heroiska offer, hade de förolyckats. Och så det Nixon höll, hyllningstalet till den lyckade expeditionen som en historisk milstolpe ”For All Mankind”, såsom det står på minnesplattan Apollo 11 lämnade kvar på månen.

Även Apollo-programmet hade haft sina bakslag. I januari 1967 brändes Apollo 1-besättningen Virgil ”Gus” Grissom, Ed White och Roger B Chaffee till döds på grund av ett elfel i sin kapsel medan raketen stod på uppskjutningsrampen. Året efter Apollo 11 räddades Apollo 13 med en hårsmån från ett akut nödläge medan man var på väg mot månen, vilket senare blev underlaget till en rafflande Hollywoodproduktion. En del saker gick, som den nu aktuella biofilmen visar, fel även under Apollo 11-färden, även om tillbuden aldrig blir så allvarliga att de hotar besättningen. Händelserna visar i stället med vilken fattning och humor astronauterna tog sitt farliga uppdrag.

I ett klipp slutar plötsligt övervakningssystemet för Collins livsfunktioner att fungera. Han meddelar då personalen på jorden: ”jag säger till om jag slutar andas”. Och då Neil Armstrong upptäcker att den plats på månen som autopiloten styr in mot är omöjlig att landa på slår han omedelbart över till manuell kontroll för att med en ilsket blinkande varningslampa från datorsystemet landa på ett bättre ställe. Endast 16 sekunders bränsletid återstår när han sätter ner farkosten i Stillhetens hav, Mare Tranquillitatus. Det är vid sådana tillfällen titeln på Tom Wolfes klassiska bok från 1979 om rymdfärdernas pionjärtid får sin förklaring: RÄTTA VIRKET (The Right Stuff).

Todd Douglas Millers (Dinosaur 13, 2014) plundring av Nasas filmarkiv för att skapa Apollo 11 har resulterat i en bioupplevelse ljusår bortom dåtidens suddiga tv-flimmer. Framförallt NASA:s bilder av uppskjutningen i perfekt bevarad och knivskarp Super Panavision 65 mm gör att vi får en känsla av att vara där, på plats i Kennedy Space Center för femtio år sedan. Tillsammans med det surroundmixade raketmotorljudet förmedlar filmen något av den enorma kraft med vilken den 111 meter höga och 45,7 ton tunga farkosten kunde lämna jordens dragningskraft och fortsätta ut i rymden.

Dokumentären följer i allt väsentligt stilgreppen från 1960-talets direct cinema, det vill säga att bilderna och det inspelade miljöljudet talar för sig själva, utan speakerröst som lägger det vi ser i bild till rätta. I kontrast till de poetiska ambitioner som utmärkte Al Reiners skildring av Apollo-expeditionerna i For all Mankind (1989) till Brian Enos ambientmusik, håller Miller en saklig ton. Han använder till och med split-screen – alltså att filmbilden delas in i två eller fler bildrutor som skildrar parallella förlopp – något vi känner igen från rockumentärer som Woodstock (1970).

Under förberedelserna inför uppskjutningen flikar filmen in några ljudklipp från intervjuer med astronauterna. I korta bildmontage får vi en snabbresa genom besättningens karriärer som militärpiloter och astronauter. Därefter är vi helt och hållet närvarande i nuet under själva rymdfärden, ömsom med astronauterna på historiens längsta resa, ömsom på marken med några av de många tusen NASA-anställda som gör resan möjlig. Ibland ackompanjeras händelserna av Matt Mortons dovt pulserande musik, ibland klipper filmen in några korta kommentarer från CBS News-sändningarna med dåtidens legendariska nyhetsankare, Walter Cronkite.

Apollo 11 är alltså inget för den som vill fördjupa sina kunskaper om expeditionen eller om rymdkapplöpningen. För det ändamålet finns det flera utmärkta tv-serier, exempelvis From the Earth to the Moon (1998) eller tv-aktuella Chasing the Moon (Amerikas väg till månen, 2019; finns att se på SVT Play). Apollo 11 är en film gjord för den som med sina sinnen vill komma nära astronauternas och markpersonalens upplevelser av rymdäventyrets sense of wonder. Därför bör den helst ses på en biograf med en så stor filmduk och ett så kraftfullt ljudsystem som möjligt.

Av alla makalösa och oförglömliga bilder från en främmande värld som rymdexpeditionerna tog med sig tillbaka är det inga som fascinerat mänskligheten mer än de som togs på vår egen planet. Betraktad från månens sterila landskap och omgiven av en svart, ogästvänlig, rymd, framstår jorden som en oas av liv i en enorm men livlös ocean. Som astronauterna också nämner, överväldigas man av den blå planetens skörhet och hur viktigt det därför är att vi tar väl hand om den, vårt enda hem i universum. Det är månfärdernas och den här trollbindande dokumentärfilmens viktigaste lärdom.