USA 2017. Regi: Alex Kurtzman. Skådespelare: Tom Cruise, Sofia Boutella, Annabelle Wallis, Jake Johnson, Russell Crowe. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.50. 3D.
”Dark Universe” kallar Universal sin nya satsning på ett team filmmonster som ska utmana Disney/Marvels Avengers och Warner Bros./DC Comics Justice League. Serien skulle egentligen inletts med DRACULA UNTOLD (2014), men planerna sköts upp till 2017 års The Mummy – en dumtrist blandning av 1999 års MUMIEN, Da Vinci-koden, THE AVENGERS, MISSION: IMPOSSIBLE och 11 september-attackerna 2001.
Legosoldaten/gravplundraren Nick (Tom Cruise), kollegan Chris (Jake Johnson) och arkeologen Jenny (Annabelle Wallis) hittar egyptiska mumien Ahmanet (Sofia Boutella) i Irak (?!). Mumien fraktas till London, där hon vaknar, mobiliserar en armé levande döda korsfarare (?!) och får bland annat Parlamentet att explodera genom en magisk terroristattack. De enda som kan stoppa henne är hemliga antimonsterorganisationen Prodigum under ledning av dubbelnaturen Dr. Jekyll/Hyde (Russel Crowe).
I händerna på begåvade människor med anarkistiskt sinnelag kunde den här befängda soppan blivit en njutbar kalkon. Nu är den bara ett själlöst varumärke med datormuskler som byggts kring den 54-årige Cruises synbart retuscherade ansikte och digitalt skulpterade kropp. Filmens enda – ofrivilligt – roliga replik är då den två år yngre Crowe kallar honom ”en yngre man”.
Borta är 1930-talsoriginalens täta atmosfär och ikoniska gestaltningar av monstren som tragiska romantiker, vilket lockade till en sällsam blandning av skräckrysning och gripande medkänsla hos publiken. Den poetiska kraft som övervann de idiotiska premisserna och gjorde filmerna till klassiker är nu kirurgiskt avlägsnad. Det övernaturliga har lämnats stympat och kraftlöst; avklätt ända in på sin nakna enfald och misshandlat av de för amerikansk blockbusterfilm regelmässiga inslagen av explosioner och fler explosioner.
Men filmen fungerar inte ens som mekaniskt actionpiano. Tvärtom demonstrerar regissören Alex Kurtzman sina tillkortakommanden i en rad monotont iscensatta slagsmål, där Cruise och andra upprepade gånger kastas in i väggar eller på möbler som i en sämre wrestlingmatch. Koreografin är häpnadsväckande klumpig, liksom kameraarbetet. Om något, är i alla fall denna +120-miljonerdollarfilm konsekvent i sin talanglöshet, från det hopplösa manuset till Brian Tylers banala filmmusik.
© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-06-10.