USA 1999. The Mummy. Regi, manus Stephen Sommers. Foto Adrian Biddle. Musik Jerry Goldsmith. I rollerna Brendan Fraser, Rachel Weisz, John Hanna, Arnold Vosloo, Patricia Velasquez.
Biopalatset i Malmö. Sandrews i Lund.
Mumien från 1932 är en omarbetning av skräckfilmsuccén Dracula (1931), kryddad med legenden om Tutankamons förbannelse. Filmen handlar om den fornegyptiske översteprästen Imhotep som väcks till liv i 1920-talets Kairo och finner en reinkarnation av sin älskade, faraodottern Anckes-en-Amon (i nyinspelningen Faraos älskarinna och omdöpt till Anck-su-Namun). Tretusen år tidigare försökte han återuppväcka sin tragiskt avlidna kärlek från de döda och straffades med att bli levande begravd, dömd till evig förbannelse.
Det är huvudsakligen den tyskfödde regissören Karl Freunds poetiska bildberättande och Boris Karloffs återhållsamma gestaltning av titelrollen som gjort filmen till en skräckklassiker. Berättartempot är långsamt. Filmen fungerar främst på grund av sin suggestiva atmosfär där exotisk mystik blandas med en kärlekstragedi över tidsepokerna.
Regissören och manusförfattaren Stephen Sommers har i årets nyinspelning velat göra en modern matinéfilm i stil med Jakten på den försvunna skatten (Raiders of the Lost Ark, 1981). Inget fel med ett radikalt stilbrott. Bara synd att han dessutom inte ville vara ens en smula originell. Istället har det blivit ett slamrande tomt hopkok av diverse filmklassiker och nyare publikmagneter. Därmed följer den ett beklagligt recept för flera storsatsningar från Hollywood de senaste åren. Genom att imitera välkända filmer tänker sig marknadsförarna hitta nya succéer.
Förutom originalfilmen plundras den brittiska Mumien-versionen från 1959 och dess många uppföljare bland annat på tortyrscenerna i prologen och scenen med offret som tappar glasögonen. Den sjunkande egyptiska staden är från Howard Hawks Faraos land (Land of the Pharaoh, 1955). Och specialeffekterna som skildrar de förbannelser som drabbar Egypten (vatten som blir blod, gräshoppor, solförmörkelse med mera) är omtagningar av Cecil B. De Milles bibelillustrationer i De tio budorden (The Ten Commandments, 1956).
Ur Terminator-filmerna kommer varelsen som kan transformera sig i ett oändligt antal skepnader och som beskrivs med orden: ”Han äter inte. Han sover inte. Och han ger aldrig upp.” Slutligen, från Jakten på den försvunna skatten tar Sommers en rad rasistiska klichéer lika ruttna som mumien själv: smutsiga, pladdrande och opålitliga araber som vi aldrig lär känna och som mest används som slaktmaterial.
Den enda trösten är att även västerlänningarna är stereotypa: britterna är hämmade, uppblåsta och världsfrånvända medan de antiintellektuella, våldsbenägna och bullriga amerikanerna alla stigit direkt ur en sämre västernfilm. Följaktligen får skådespelarna inte mycket till utmaningar.
Filmen imponerar endast i enskildheter, främst vad gäller scenografi. Den till stora delar datoranimerade öppningen över ett forntida Egypten ger en hisnande känsla av att stiga in i en annan epok. Dessvärre återfinns inte samma professionalism i utformningen av den efter tre tusen år nyväckta mumien, som ser ganska löjeväckande ut.
Värst är dock att filmen förlorat den centrala och tragiska kärlekshistorien. Det hade lyft handlingen från att bara vara en löst hopfogad serie actionsekvenser. När titelpersonen och hans återuppväckta fästmö dessutom mot slutet reduceras till två blodtörstiga massmördare känns det rent av tröttande. Och det är något som aldrig så imponerande specialeffekter och scenografi inte kan uppväga,
© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-07-03.