Mumien

mummy_ver1USA 1999. The Mummy. Regi, manus Stephen Sommers. Foto Adrian Biddle. Musik Jerry Goldsmith. I rollerna Brendan Fraser, Rachel Weisz, John Hanna, Arnold Vosloo, Pa­tricia Velasquez.

Biopalatset i Malmö. Sandrews i Lund.

Mumien från 1932 är en omarbetning av skräcksuccén Dracula (1931), kryddad med legenden om Tutankamons förbannelse. Filmen handlar om den fornegyptiske överste­prästen Imhotep som väcks till liv i 1920-talets Kairo och fin­ner en reinkarnation av sin älskade, faraodottern Anck­es-en-Amon (i nyinspelningen Faraos älskarinna och omdöpt till Anck-su-Namun). Tretusen år tidigare försökte han åter­uppväcka sin tragiskt avlidna kärlek från de döda och straf­fades med att bli levande be­gravd, dömd till evig förban­nelse.

Det är huvudsakligen den tyskfödde regissören Karl Freunds poetiska bildberät­tande och Boris Karl åter­hållsamma gestaltning av ti­telrollen som gjort filmen till en skräckklassiker. Berättartempot är långsamt. Filmen fungerar främst på grund av sin suggestiva atmosfär där exotisk mystik blandas med en kärlekstragedi över tids­epokerna.

Regissören och manusför­fattaren Stephen Sommers har i årets nyinspelning velat göra en modern matinéfilm i stil med Jakten på den för­svunna skatten. Inget fel med ett radikalt stilbrott. Bara synd att han dessutom inte ville va­ra ens en smula originell. Istäl­let har det blivit ett slamrande tomt hopkok av diverse filmklassiker och nya­re publikmagneter. Därmed följer den ett beklagligt recept för flera storsatsningar från Hollywood de senaste åren. Genom att imitera välkända filmer tänker sig marknadsfö­rarna hitta nya succéer.

Förutom originalfilmen plundras den brittiska Mumi­en-versionen från 1959 och dess många uppföljare bland annat på tortyrscenerna i pro­logen och scenen med offret som tappar glasögonen. Den sjunkande egyptiska staden är från Howard Hawks Fara­os land (1955). Och specialef­fekterna som skildrar de för­bannelser som drabbar Egyp­ten (vatten som blir blod, gräs­hoppor, solförmörkelse med mera) är omtagningar av Cecil B. De Milles bibelillustrationer i De tio budorden (1956).

Ur Terminator-filmerna kommer varelsen som kan transformera sig i ett oändligt antal skepnader och som be­skrivs med orden Han äter inte. Han sover inte. Och han ger aldrig upp. Slut­ligen, från Jakten på den för­svunna skatten tar Sommers en rad rasistiska klichéer lika ruttna som mumien själv: smutsiga, pladdrande och opålitliga araber som vi aldrig lär känna och som mest an­vänds som slaktmaterial.

Den enda trösten är att även västerlänningarna är stereotypa: britterna är häm­made, uppblåsta och världs­frånvända medan de antiintel­lektuella, våldsbenägna och bullriga amerikanerna alla stigit direkt ur en sämre västern­film. Följaktligen ges skåde­spelarna inte mycket utma­ningar.

Filmen imponerar endast i enskildheter, främst vad gäller scenografi. Den till stora delar datoranimerade öppningen över ett forntida Egypten ger en hisnande känsla av att stiga in i en annan epok. Dessvärre återfinns inte samma profes­sionalism i utformningen av den efter tre tusen år nyväckta mumien, som ser ganska löje­väckande ut.

Värst är dock att filmen för­lorat den centrala och tragiska kärlekshistorien. Det hade lyft handlingen från att bara vara en löst hopfogad serie actions­ekvenser. När titelpersonen och hans återuppväckta fäst­mö dessutom mot slutet redu­ceras till två blodtörstiga massmördare känns det rent av tröttande. Och det är något som aldrig så imponerande specialeffekter och scenografi inte kan uppväga,

© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-07-03.