Spider-Man: Homecoming – Michael Tapper

USA 2017. Regi: Jon Watts. Skådespelare: Tom Holland, Michael Keaton, Marisa Tomei, Robert Downey Jr, Jon Favreau, Jacob Batalon, Laura Harrier. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.13.

”Spider-Kid” hade varit en bättre titel på denna actionfilm i high school-komediförpackning. Andra omstarten av Marvels flaggskepp skippar det magiska spindelbettet men rullar historien bakåt till Peter Parkers (Tom Holland) uppväxt som fattig arbetargrabb och nördig outsider i övre medelklassområdet Forest Hills i Queens, New York. På ljudbandet dånar traktens rockande stolthet Ramones, fast av den tecknade seriens punkiga och slagfärdigt uppkäftiga nätsvingare ser vi just ingenting.

Både klass och hudfärg är annars något av filmens tema när spindelgrabben har arrogante miljardären Tony Stark alias Iron Man (Robert Downey Jr.) som mentor i kampen mot arbetarskurken Adrian Toomes alias Vulture (Michael Keaton tillbaka i Birdman-kostym). Samtidigt bultar tonårshjärtat för den snygga, svarta men till synes onåbara tjejen Liz (Laura Harrier) i plugget. Allt är som upplagt för en punk-ångande komedi om pubertetshormoner och nördintressen med en skarp röntgenblick riktad mot det amerikanska klassamhället.

Om produktionen hade varit en rebellkickande B-film vill säga. För styrelsen i filmjätten Sony, en budget på 175 miljoner dollar och sex manusförfattare är en garanti för utslätning intill menlöshet. Originalets förvandling från intelligent men osäker 15-åring till tuff, självsäker brottsbekämpare har reducerats till en klumpig tråkmåns både i och utan trikåer. Vilket bara understryks av att kompisen Neds (Jacob Batalon) enda uppgift är att snacka om hur häftig han är.

Spider-Man: Homecoming har inte en vass replik, inte en komiskt inspirerad scen värd namnet eller någon nackhårsresande thrillerkittling att snacka om. Och framförallt har den ingenting av det som Sam Raimi lockade fram I DEN FÖRSTA AV SINA TRE FILMER MED TOBEY MAGUIRE: sense of wonder, känslan av att uppleva något fantastiskt. Har någon av filmmakarna ens läst Steve Ditko och Stan Lees originalserie?

Endast några ögonblick skvallrar om det. Som när Peter efter en natts brottsbekämpning ska försöka att omärkligt smita tillbaka in i sitt tonårsrum då han är mer rädd för sin faster May (Marisa Tomei) än för skurkarna. Filmens enda spänningsinslag, sorgligt nog.