Loving – Michael Tapper

USA 2016. Regi: Jeff Nichols. Skådespelare: Ruth Negga, Joel Edgerton, Marton Csokas, Michael Shannon. Längd: 2.03.

Äkta paret Mildred och Richard Loving – hon svart hemmafru, han vit murare – var inte de stora ordens eller gesternas människor. Kärleken var för dem lika självklar som att andas, och det enda de ville var att leva ett stillsamt familjeliv med sina barn. Problemet var bara att de bodde i Virginia, USA, där lagen såg deras äktenskap som ett brott och deras barn som naturvidriga missfoster. Snarlika lagar, med rötter i kolonialtidens 1600-tal och de så kallade Jim Crow-lagarna i slutet av 1800-talet, fanns i 24 sydstater. Alabama var senast med att avskaffa dem – år 2000.

Fallet ”Loving v. Virginia” började med parets giftermål 1958 i Washington D.C. och slutade med att Högsta Domstolen 1967 upphävde etniska äktenskapsrestriktioner eftersom de stred mot konstitutionens text om alla människors lika värde och rättigheter. Förloppet har tidigare skildrats i Nancy Buirskis dokumentär The Loving Case (2011). Regissören-manusförfattaren Jeff Nichols (TAKE SHELTER, 2011) beslutade därför att tona ner själva rättsprocessen för att i stället fokusera på de medieskygga makarna Loving, som inte ens ville närvara vid det historiska domslutet.

Filmens kärleksskildring är lågmäld, som en stilla, knappt hörbar, sång om två människor som med alla sina sinnen förnimmer att de hör ihop. Inte mycket sägs i ord, men desto mer i gester, mimik och handlingar. Sättet Richard (Joel Edgerton) lägger armen runt halsen på sin fru. Mildreds (Ruth Negga) ögon som hela tiden söker sin tystlåtne makes medan hon talar med någon reporter under en av deras fåtal intervjuer. Två älskande mot en omvärld som inte lämnar dem ifred.

Och så huset som Richard ritar på under den nio år långa exilen från marken han köpte i hembygden Caroline County strax innan frieriet. När han frågar Mildred vad hon tycker svarar hon att huset nog blir bra hur han än väljer att bygga det. Som om de är så finjusterat samstämmiga att alla tveksamheter är överflödiga.

Rörande, är det enda ordet som kan beskriva Loving, just för att den handlar om en fungerande vardagskärlek och inte är ett olyckligt passionsdrama. Nog för att det inte saknas mörka inslag när alla odds tycks vara emot våra älskande, men deras kärlek för varandra hotar aldrig att slockna. Tvärtom är de som om de av pur envishet strävar på i hopp om att deras motståndare slutligen ska ge upp och låta dem vara.

Musiken är sparsam, nedtonad som parets känsloutlevelser. Ändå undrar jag om inte filmen hade blivit bättre av att helt ta bort musiken och låta miljöljuden stå för variationerna i atmosfären. Se till exempel den plågsamma scenen av förnedring under morgontidig fågelsång när Richard tvingas lyssna på den fruktade sheriffen Brooks (Marton Csokas) rasistiska spyor. Det är en ögonblicksbild ur en gårdag vi påmindes om så sent som häromveckan av nazistmarschen i Charlottesville, Virginia.