Baby Driver – Michael Tapper

Storbritannien/USA 2017. Regi, manus: Edgar Wright. Skådespelare: Ansel Elgorth, Lily James, Kevin Spacey, John Hamm, Eiza Gonzáles. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.53.

Originella filmer är numera utrotningshotade på bio. Förväntningarna sjunker. Idag är en hyfsad pastisch det bästa biobesökaren kan förvänta sig av en popcornrulle år 2017. Baby Driver är en dem. Ändå borde man förvänta sig en mer skruvad helkväll av en regissör och manusförfattare skyldig till fyndiga genreparodier som Shaun of the Dead (2004) och HOT FUZZ (2007).

Kanske något om en jättebaby till motorskalle som snor bilar, halsar välling och trycker plattan i mattan på sommarnattens landsvägar under energiska vällustgurglingar. En illbatting som slänger använda blöjor i nyllet på den förföljande polismakten och headbangar till metal-remixer på barnvisor med nya, elakare texter.

Men tyvärr, det blir den gamla vanliga postmoderna plankningsfesten. Här på Walter Hills The Driver (1978), med förebild i Jean-Pierre Melvilles Samurajen (Le Samouraï, 1967), som stal det monumentalcoola hårdingporträttet från japanska samurajfilmer.

Baby Driver handlar om pojkbandssnygge virtuosföraren Baby (Ansel Elgorth), som rattar produktplacerade flyktbilar vid bankrån i Atlanta till en mixlista av gamla slagdängor i en produktplacerad musikspelare. Med demonstrativ tunghäfta och dygnet runt-solglasögon är han rock’n’roll-sinnebilden för iskallt dödsförakt mot en skoningslös värld. I hemlighet törstar hans hjärta av guld efter Den Rätta, och när hon dyker upp i form av servitrisen Debora (Lily James) visar det sig att hon också väntat på honom. Surprise.

Jepp, det är Hollywoodbusiness as usual när ännu en mikrometer tunn story som vi sett och hört förut i filmbranschens stora ekokammare ska kavlas ut i nästan två timmar. Under den klassiska perioden innan 1960-talet kunde man i västern- och kriminalfilmer stanna upp i långa blickdueller och tysta leken. Nu måste man ha musik. Oavbrutet. För att fylla det expanderande tomrummet och kränga soundtracket.

Följaktligen kan Baby Driver bäst beskrivas som tre biljakter med en hitparad från 1960/70-talets jukebox samt fyllnadsmaterial. Det sistnämnda i form av en modern Charles Dickens-story om hur Baby jobbar för att försörja sin döve och handikappade fosterfar Joseph (CJ Jones). Samt upprepade understrykningar av Babys obekväma kontakt med rånarvärlden: mästerhjärnan ”Doc” (Kevin Spacey), en rollfigur med förebild i rånarfilmklassikern I ASFALTENS DJUNGEL (The Asphalt Jungle, 1950) och hans handplockade psykopater: Buddy (Jon Hamm), Darling (Eiza Gonzáles), Bats (Jamie Foxx) med flera.

Det som gör filmen sevärd, ibland riktigt medryckande, är Wrights förmåga att genom dansant kamerakoreografi och musiksynkad klippning lyfta flera scener till musikalnummer. I en av dem virvlar en nykär Baby ner för en gata i takt med en låt. Just som ett trumpetsolo bryter in stannar han vid en musikaffär, poserar så att munstycket på skyltfönstrets trumpet hamnar vid hans läppar och luftspelar några toner. Det fångar en dag när solen bryter in i själens dunklaste vrår och allt känns så lätt att varje kilo plötsligt väger 700 gram, inte mer.

I sådana ögonblick förlåter man slappa replikskiften om ”det sista jobbet” eller lättköpta filmreferenser som restaurangnamnet Goodfellas Pizza. Gillar man dessutom musikmixen med allt från Simon & Garfunkels “Baby Driver” till The Damneds punkklassiker ”Neat Neat Neat” och Queens ”Brighton Rock” då blir biobesöket riktigt groovy.