The Asphalt Jungle

USA 1950. Regi John Huston. Manus Ben Maddow, John Huston. Skådespelare Sterling Hayden, Jean Hagen, Louis Calhern, James Whitmore, Sam Jaffe, Marilyn Monroe, John McIntyre. Längd 1.52. Bluray The Criterion Collection (import, region A). Extramaterial Kommentarspår av filmprofessor Drew Casper med inklippta utdrag ur en intervju med skådespelaren James Whitmore. Dokumentären Pharos of Chaos (1983), om Sterling Hayden. Filmade intervjuer med författaren Eddie Muller och filmfotografen John Bailey. Promotionfilm från 1950 med John Huston. City Lights (1979), kanadensiskt tv-intervjuprogram med John Huston. Utdrag ur en bandad intervju med Huston. Trailer.  Tryckt häfte med essä av filmkritikern Geoffrey O’Brien.

Rånkuppfilmernas rånkuppfilm. Arketypen som födde en ny genre ur vilken en rad klassiker flödade, bland andra Jules Dassins Rififi (Du Rififi chez les hommes, 1955), Stanley Kubricks Spelet är förlorat (The Killing, 1956), Quentin Tarantinos Reservoir Dogs (1991), Steven Soderberghs Ocean’s Eleven (2001) och Spike Lees Inside Man (2006). Jean-Pierre Melville betraktade filmen både som en berättarteknisk förebild men också som en filosofisk programförklaring till sina kuppfilmer Bob le flambeur (1956) och Den röda cirkeln (Le Cercle rouge, 1969).

Gemensamt för dem alla är att de bygger på tanken om den perfekta kriminella planen, en spegelbild av industrisamhällets tayloristiska produktionsmodell. I toppen: kriminalgeniet – visionären, arkitekten, ingenjören. Under denne en stab av högt specialiserade och arbetare med exakta arbetsbeskrivningar. Alla maskinens kugghjul är så utformade att de passar varandra perfekt. Väl färdigkonstruerad är det bara att trycka på startknappen och luta sig tillbaka för att se den helt logiska produkten färdigställas.

Ingenting ser ut att kunna gå fel, åtminstone inte innan den mänskliga faktorn häller grus i motorn. En replik i filmen beskriver kriminalitet som ”a left-handed form of human endeavor”, som om laglösheten har en inneboende felmekanism som är fröet till dess undergång. Men det är en moralistisk illusion som kontras av den kriminella världens många framgångshistorier. Snarare var det censurens krav på att brott och synd måste sonas som var avgörande för den tragiska utgången för kuppen.

Asfaltsdjungel, som filmen hette i Sverige, är också intressant som en film på gränsen mellan den realistiska trenden inom film noir som dominerade slutet av 1940-talet och den psykotiska surrealismen som var 1950-talets noir-signum (se essän om AMERIKANSK FILM NOIR II). Här finns flera exteriörbilder som är tagna i verkliga miljöer, och liksom i sina tidigare noir filmer från Riddarfalken från Malta (The Maltese Falcon, 1941) och framåt är Huston noga med att ge illusionen också av verkliga interiörer. Det trots att scenerna är inspelade i ateljéer. Främst gör han det genom att ge kulisserna innertak, som han sedan visar genom att placera kameran i grodperspektiv.

Det finns emellertid antydningar till en betydligt mer skruvad handling med bisarra rollfigurer. Mästerhjärnan för kuppen är Edwin ”Doc” Riedenschneider (Sam Jaffe), som inte bara har preussisk accent och militärmanér, utan också pedofila intressen i lolitaflickor.  Sterling Haydens våldsbenägne Dix Handley har psykotiska drag, och hans flickvän ”Doll” (Jean Hagen) är en masochist. Inga av ingredienserna blommar fullt ut, men de sticker högst påtagligt upp i synligt ljus.

Det man minns bäst är emellertid filmens tajt ekonomiska berättande, där inte detalj är överflödig och inte en replik saknar finess. Men så hette författaren till förlagan också W.R. Burnett, hårdkokt deckarsnickrare som startade 1930-talets gangstervåg med romanen och filmmanuset Little Caesar (1930) och även hjälpte till att kläcka film noir med sitt för genren typiska antihjälteporträtt i manuset till High Sierra (1941).

Värt att notera är att filmen är producerad på MGM, inte på Warner Bros. eller RKO, där de flesta noir-filmer gjordes. Det berodde på att bolaget – mest känt för barntillåtna musikaler och familjefilmer som Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz, 1939) – då hade börjat känna av den ekonomiska kris för filmbranschen med minskade biljettintäkter som på 1960-talet skulle bli akut. Man ville helt enkelt haka på en då vinstgivande trend. På köpet fick man den här tidlösa klassikern.

© Michael Tapper, 2017. Endast på webben: michaeltapper.se 2017-03-01.