Mr. Holmes

mr_holmesStorbritannien/USA 2015. Regi: Bill Condon. Skådespelare: Ian McKellen, Laura Linney, Milo Parker, Hiroyuki Sanada. Längd: 1.44. Bluray/dvd.

Mr. Holmes, efter Mitch Cullins Sherlock Holmes-roman A Slight Trick of the Mind, anknyter till Bill Condons genombrottsfilm Gods and Monsters, om Hollywoodregissören James Whale. Båda huvudpersonerna, spelade av Ian McKellen, befinner sig vid livets slut, på många års avstånd från kändisskapets rampljus, och de söker försoning med sina livsverk. Whale hemsöks av sin klassiker Frankenstein, medan 93-årige och senile Holmes kämpar med pockande minnesfragment från fallet ”Glasharmonikaspelaren”.

Holmes gör upp med sin legend, konstruerad av John Watsons berättelser – det vill säga Arthur Conan Doyles noveller och romaner – och Sidney Pagets stilbildande illustrationer samt de många teateruppsättningarna och filmatiseringarna. Han suckar över klichéer som deerstalkerhatten och pipan, och vid ett tillfälle ser vi honom rulla med ögonen i avsmak inför sin uppenbarelse på bioduken.

Men på det hela taget har filmens revisionism ett milt sinnelag. Homes är varken någon nerknarkad flummare, överreklamerad idiot eller sinnesförvirrad psykopat, såsom han ibland beskrivits i den rika flora av pastischer, satirer och nytolkningar som gjorts under de senaste hundra åren. Snarare är han en tillknäppt viktorian som blivit varse följderna av ett liv som kylig betraktare och analytiker av andras liv: känslomässig analfabetism.

Mr Holmes 1

Romanen och den trogna filmatiseringen tar långa, ibland svårbegripliga omvägar till upplösningen. Bland annat har resan till Japan, där han bevittnar resultatet av atombombens megadödskapacitet i Hiroshima, inget med det traumatiska fallet att göra. Bättre lyckas man i det lågmälda dramat mellan Holmes, hans lågutbildade hushållerska Mrs. Munro (Laura Linney) och hennes vetgiriga, livstörstande son Roger (nykomlingen Milo Parker) på reträttstället i soliga Sussex sommaren 1947.

Samspelet mellan de tre är filmens stora behållning, gripande i sin enkla, rättframma vardagsskildring. Särskilt McKellens nyansrika repertoar av mimik och minspel får stort utrymme.

Ändå kan det inte riktigt kompensera för den dramatiskt vacklande konstruktionen i ”Glasharmonikaspelaren” och deckarens möte med den svårt deprimerade Ann (Hattie Morahan). Här hade det behövts mindre av stiff upper lip och mer av naken känslomässig nöd för att ge filmen den tragiska tyngd som den så väl hade behövt.

© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-11-27.