Gods and Monsters

USA/Storbritannien 1998. Regi Bill Condon Manus Bill Condon Förlaga Roman Titel Father of Frankenstein (1995) Författare Christopher Bram Foto Stephen M. Katz Klipp Virginia Katz Scenografi Richard Sherman Musik Carter Burwell. Med Ian McKellen James Whale Brendan Fraser Clayton Boone Lynn Redgrave Hanna Lolita Davidovich Betty David Dukes David Lewis. Producenter Paul Colichman, Gregg Fienberg, Mark R Harris Produktionsbolag Regent Entertainment tillsammans med Gregg Fienberg och BBC Films för Flashpoint, BBC och Spike Productions Längd 105 minuter DVD-distribution Universal (region 1) DVD-premiär 1999-08-06 Svensk biografdistribution Nonstop Entertainment Svensk biografpremiär 2000-01-21. Supplement till DVD-versionen Löpande kommentarer under filmen av regissören och manusförfattaren Bill Condon på separat ljudspår. The World of Gods and Monsters: A Journey with James Whale, en 30 minuter lång dokumentär av David J. Skal och Sam Irvin med Clive Barker som berättare. Den handlar om Whales karriär, romanförlagan och filminspelningen. Biograftrailer. Biografisk information om skådespelarna och filmteamet.

Los Angeles 1957. Märkt av sin hjärnblödning och med insikt om sitt gradvis förvärrade tillstånd plågas James Whale av minnen ur det förflutna. I sitt ombonade hem i Pacific Palisades lever han – omvårdad av hushållerskan Hanna – ett tråkigt dagdrivarliv som endast avbryts av att hans före detta älskare, Paramount-producenten David Lewis, då och då kommer på besök mellan sina affärsresor. Hans livsleda ökar än mer då en ung student vill intervjua honom och bara frågar om skräckfilmerna – Frankenstein (1931), Den osynlige mannen (The Invisible Man, 1933) och Frankensteins brud (Bride of Frankenstein, 1935) – inte om hans övriga karriär inom teater och film.

Det enda som väcker hans intresse är den unge och sexuellt attraktive trädgårdsmästaren Clayton Boone, en före detta marinkårssoldat från Missouri, som Whale lockar att sitta modell för teckningar. Boone blir misstänksam över Whales motiv när ryktena om dennes homosexualitet bekräftas av Hanna och senare av Whale själv, men han fascineras av berättelserna från Whales barndom, tjänstgöringen som officer under första världskriget och filminspelningarna i Hollywood. Hans kamrater och intermittenta älskarinna på stambaren imponeras dock inte särskilt när de tillsammans ser Frankensteins brud på tv, men Boone fascineras alltmer.

Han kör Whale till en mottagning för prinsessan Margaret hos (den likaså homosexuelle) regissören George Cukor. Whale njuter av att Cukor tror att Boone är hans älskare. Senare besväras han emellertid av att den unge (och uppenbarligen homosexuelle) student som tidigare hälsat på nu arbetar för Cukor och har arrangerat en pressfotografering av Whale tillsammans med sina ”monster”, Boris Karloff och Elsa Lanchester.

Tillbaka i hemmet får han ännu en i raden av mindre hjärnblödningar, och för att visa sin medkänsla poserar Boone naken för en teckning. Whale tvingar honom att bära gasmask och börjar tafsa för att utlösa ett raserianfall där han hoppas att Boone ska döda honom. Det lyckas nästan, men Boone bryter samman. På morgonen hittar Boone och Hanna en drunknad Whale i simbassängen på tomten. De finner ett självmordsbrev i sovrummet och originalskissen till Frankensteins monster i ett kuvert till Boone.

Några år senare har Boone gift sig och fått barn. Efter att ha sett Frankensteins brud tillsammans med sin son visar han Whales teckning för denne. På baksidan står: ”Clayton Boone – friend?”, en alludering på en replik ur filmen. Han lägger sonen och går ut med soporna. Det börjar åska och blixtra. Boone vandrar lyckligt omkring som Frankensteins monster i regnet på bakgatan.

gods_and_monstersSom så många andra av Hollywoods tidigare uppburna talanger är den brittiskfödde Hollywood-regissören James Whale (1889–1957) idag närmast helt okänd. Till och med under sina glansdagar under 1930-talet på Universal höll han en låg profil. Kanske var hans allergi mot offentlighetens ljus en strategi för att hålla skandalpressen borta från hans homosexuella kärleksliv. Kanske berodde det också på att han inte heller ville att någon rotade i hans förflutna. Med stor omsorg hade han nämligen byggt upp en fasad av aristokratisk arrogans som antydde en välbärgad och välutbildad bakgrund. I själva verket hade han endast minimal skolutbildning eftersom hans fattiga gruvarbetarfamilj inte kunde kosta på honom något annat.

Sin konstnärliga träning fick han på självfinansierade kvällskurser i teckning och målning. Efter den traumatiska krigstjänstgöringen i första världskriget som underofficer och vistelsen i ett tyskt fångläger lyckades han, trots sin alltför höga ålder och avsaknad av skådespelarutbildning, genom envishet och stora uppoffringar få allt större roller på Londons teaterscener. För att få tillträde till London-societeten lade han sig till med en överklassociolekt, tillika manér. Slumpen förde honom till Hollywood via Broadway. Whales sorgliga charad är inte unik för Hollywood under studiotiden. Tvärtom är han i gott sällskap med exempelvis Erich von Stroheim, som utgav sig för att vara officer av aristokratisk släkt från Österrike-Ungern fastän han var son till en fattig, judisk hattmakare – utan något ”von” – i Wien.

Christopher Brams bästsäljarroman Father of Frankenstein, Bill Condons Oscarbelönade (bästa manus) Gods and Monsters och uppsvinget för så kallad queer theory har slutligen gett Whale den uppmärksamhet han så länge förtjänat. Men i sammanhanget har man drabbats av en ny minnesförlust – denna gång av pionjären inom Whale-forskningen, James Curtis. För det var genom Curtis grundliga forskning, publicerad i biografin James Whale (1982), som Bram fick uppslaget till sin fiktionaliserade roman om Whales sista dagar innan självmordet. Lite i förbigående nämns Curtis bok i en kort bibliografisk efterskrift, men varken i filmens eftertexter eller någonstans i supplementmaterialet till DVD-utgåvan sägs det ett ord om Curtis insats. Ironiskt nog sammanföll biopremiären på Gods and Monsters i USA med en väsentligt reviderad och utökad nyutgåva av Curtis Whale-biografi, nu med undertiteln A New World of Gods and Monsters (recenserad i Filmhäftet 104, 1998:4).

Har man tagit del av Curtis spännande, stundvis lyriska och välskrivna biografi, slås man av hur mycket han egentligen bidragit med till såväl romanen som filmen. Man har inte bara hämtat allt biografiskt bakgrundsmaterial från Curtis, utan även analyserna och metaforerna. Central i sammanhanget är Frankensteins monster som samlande symbol för Whales utanförskap: klasstillhörigheten, bristen på utbildning, krigstraumat, homosexualiteten. Curtis går förbi de vanligaste tolkningarna om att monstret endast är en återanvändning av somnambulisten Cesare i Dr. Caligaris kabinett (Das Cabinet des Dr Caligari, 1920). Han pekar istället på de slående likheterna mellan Karloffs monster och Whales titelroll i pjäsen The Man With Red Hair (1928), om en förståndshandikappad, sinnessjuk och språklös man som, likt monstret i filmen, piskas och torteras tills hans hämnande raseri bryter ut.

Vad Bram gjort i sin roman är att porträttera Whale som en ensam, isolerad och förbittrad bög-bitch omgiven av två uppdiktade karaktärer som närmsta sparringpartners: den före detta marinkårssoldaten Boone som sköter hans trädgård och den hönsmammiga hushållerskan Hanna. Boones roll är väsentligen att i enlighet med queer theory visa hur även en till synes välbyggd och heterosexuell helylleamerikan genom att förlora alla illusioner om sin normala medelklassbakgrund kan associera sin alienerade frustration med Whales mer påtagliga utanförskap.

Filmen tydliggör detta i finalen då Boone i sin imitation av monstret äntligen försonats med sin känsla av att själv åtminstone delvis vara avvikande, en freak. Det fungerar på samma sätt som i avslutningen på bögkomedin In & Out (1997; Frank Oz; se även Robin Woods artikel i detta nummer) då samtliga i småstaden under en skolavslutning i en Spartacus-liknande scen visar sin solidaritet med den homosexuella läraren genom att resa sig upp och säga ”I am gay!” Det handlar alltså inte om sexuell identitet utan om att vi alla på något sätt är queer – avvikande, annorlunda – och att begreppet ”normal” förvisats till mentalitetshistoriens annaler.

Men Bram och Condon förvirrar metaforiken genom att i olika fantasiscener skifta mellan att låta Whale och Boone gestalta monstret. Dessutom får Boone, då Whale är monstret, agera Frankenstein. Bram och Condon skulle säkert hävda att detta är ett utslag av Whales neurologiska hallucinationer, men de är ju också tänkta att fungera som löpande symbolisk undertext och därmed ha någon inre logik. Boone erkänner först mot handlingens slut sin egen alienation, han har aldrig deltagit i något krig och har inte heller någon som helst existentiell insikt. Ändå är det han som, i monstrets gestalt, drar en motsträvig Whale efter sig så att denne en gång för alla ska konfronteras med sina krigsminnen. Inte heller har Boone den auktoritativa, patriarkala status att han symboliskt skulle kunna spela rollen som Dr Frankenstein i Whales dröm, då denne fantiserar om att han, fastspänd som monstret på en brits i vetenskapsmannens laboratorium, får sin ”sjuka” hjärna utbytt mot en ”normal” (eller är den nya hjärnan abnorm, som i Whales Frankenstein?).

Förutom Ian McKellens kraftfulla, komplexa och nyanserade inkarnation av Whale – förstärkt av det faktum att McKellen är en känd aktivist för homosexuellas rättigheter – består persongalleriet i Gods and Monsters av enkla, schematiska karikatyrer. Boone ser närmast ut som en europeisk, kulturkonservativ nidbild av den primitive, obildade och osofistikerade amerikanen: vulgär, i avsaknad av historia, naiv och lättmanipulerad. Hanna är en snäll version av det knasiga huskorset Frau Blücher, alltså den oförglömliga skräckfigur som suveränt gestaltas av Cloris Leachman i Mel Brooks Det våras för Frankenstein (Young Frankenstein, 1974).

Trots filmens förmenta toleransbudskap om homosexualitet är bögskildringen i Gods and Monsters förbluffande stereotyp: Mr Kay (Jack Plotnick), George Cukor (Martin Ferrero), Colin Clive (Matt McKenzie) och Ernest Thesinger (Arthur Dignam) framstår med all önskvärd tydlighet som fjollor. Whales uppträdande under salivdrypande sexminnen förstärker dessutom bilden av bögen som översexuell. När Whale vid ett tillfälle under inspelningen av Frankensteins brud talar om Frankenstein och Dr Praetorius som ett kärlekspar, följt av Thesingers anmärkning om att ”bruden” är deras barn, väcks en annan bögfördom till liv, nämligen den om bögen som ett misogynt monster som i sin kärleksrelation inget hellre vill än att helt kunna ”ersätta” kvinnan. Den svaga personteckningen underminerar både filmens föregivna sensmoral och den Oscar som Condon vann för bästa manus 1999.

Den uppdiktade historien om Whale och Boone skulle annars kunnat bli en klassiker. Som homosexuell variation av Billy Wilders Sunset Boulevard (1950) med utmärkta skådespelare i rollistan hade den alla förutsättningar för en dramatisk tour-de-force. Resultatet är naturligtvis en avsevärd standardhöjning för en regissör som dessförinnan enbart varit känd för två så lättviktiga filmer som F/X2 – livsfarlig illusion (F/X2 – The Deadly Illusion, 1991; Condon skrev manus) och regidebuten Candyman II: Farewell to the Flesh (1995).

Men någon James Whale är han inte. Därtill är han på tok för konventionell och fyrkantig. Det biografiska materialet, som knyter privatpersonen Whale intimt samman med bildspråket och underliggande teman i hans filmer, skriker efter en betydligt intelligentare, mer originell och påträngande bildberättare. Vid sidan av Condons lite slöa berättarlunk i en väl upptrampad mittfåra ter sig Whales egen, konstnärligt egensinniga begåvning vida överlägsen. Det finns således ingen överensstämmelse mellan regissören till Gods and Monsters och hans porträtterade kollega. Här skulle behövts behövt en feberrusig Ken Russell i sin krafts dagar, då han producerade utskällda, kontroversiella och visuellt oförglömliga alster, ofta just i en korsväg mellan biografiska fakta och hallucinatoriska fiktionaliseringar (Mahler, Savage Messiah etc).

Slutligen ironiserar man vid upprepade tillfällen i filmen över det faktum att James Whale, som hade en variationsrik karriär inom teater och film, endast är ihågkommen för sina ”monsterfilmer”. Ändå fokuserar Gods and Monsters inte på något annat än hans två Frankenstein-filmer. Endast i förbigående nämns Den osynlige mannen – som också den hade kunnat stå som träffande metafor för Whale själv – Vägen tillbaka (The Road Back, 1937) och musikalen Teaterbåten (Showboat, 1936). Andra minst lika intressanta filmer som Männen vid fronten (Journeys End, 1930), Natt över London (Waterloo Bridge, 1931), Överraskade av natten (The Old Dark House, 1932) och En natt på värdshuset (The Great Garrick, 1937), får överhuvudtaget inget utrymme. Man måste därför fråga sig hur djupt intresset för James Whale egentligen var hos upphovsmännen till den här tämligen uddlösa skrönan. Kanske är hans livsöde bara ett verktyg för en berättelse som trendmedvetet sammanförde intresset för skräckfilm med queer theory och som kunde skänka kulturell prestige åt de två medelmåttorna Bram och Condon.

© Michael Tapper, 2000. Filmhäftet, vol. 28, nr. 1 (#109), s. 62—65.