Locke – Michael Tapper

Storbritannien/USA 2013. Regi: Steven Knight. Skådespelare: Tom Hardy. Röster: Olivia Colman, Ruth Wilson, Andrew Scott. Åldersgräns: ej klart. Längd: 1.25.

När byggarbetsledaren Ivan Locke (Tom Hardy, BRONSON) sätter sig i bilen för att köra en och en halvtimme till London har han fru, barn, hus, jobb och en bra lön. Längs vägen faller hans liv sönder i en lång kedja av beslut och ännu fler telefonsamtal, varvade med monologer riktade i backspegeln till hans döde far.

Regissören och manusförfattaren Steven Knight – författare till bland annat EASTERN PROMISES och Dirty Pretty Things – gör en socialpsykologisk studie över medelklassens sköra tillvaro. Föraktet för den egna bakgrunden i trasig arbetarklass. Pressen från orimliga arbetsvillkor. Slitningen mellan bekvämlighet och samvete, moral och dubbelmoral.

Filmen är inspelad på en spottstyverbudget under några dagar. Tre digitala kameror monterades i huvudpersonens bil. Telefonrösterna kopplades dit via konferenssamtal. Amerikanska kritiker har jämfört med PHONE BOOTH och BURIED, men jag ser en inspiration från brittiske dramatikern Alan Bennetts trollbindande serie monologer i tv-serien Talking Heads (1988/98).

Saknas gör Bennetts ofta avslutande skruvningar som vrider om perspektivet på berättelsen. Fast i fotografen Haris Zambarloukos eleganta bilder på Locke i bilrutorna och backspeglarna anar vi likväl att något ruvar bakom hans milda och välanpassade fasad. Något som kanske hittat sin maka i den kvinna som väntar på honom i London och som han beskriver i ord som ”ensam”, ”vilsen” och ”patetisk”.

Vid filmens slut förlorar vi Locke och hans bil i mängden av fordon på sexfiliga motorvägen M6. En trist bild av ett samhälle låst i likformighet, men samtidigt – som i den poetiska dokumentären London Orbital – också en märkligt vacker vintergata av ljusstrimmor i natten.

Lockes konforma tillvaro går under, men i samma stund föds han på nytt. Kanske till något som kan kallas ett liv.