Blodsband – Michael Tapper

Storbritannien 2013. Starred Up. Regi David Mackenzie. Skådespelare: Jack O’Connell, Ben Mendelsohn, Rupert Friend, David Ajala. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.46.

Originaltiteln Starred Up är kåkfarartermen när en ungdomsbrottsling är så farlig att han flyttas till en anstalt för vuxna. På en säkerhetsklassad avdelning hamnar 19-årige Eric Love (Jack O’Connell). Det första han gör är att tillverka ett vapen av ett rakblad och en tandborste. Givetvis kommer det snart till användning i en av filmens många brutala scener, då Eric sätter den strikt hierarkiska världen i gungning med ett skoningslöst våld mot alla som kränker honom.

Herrarna på täppan är ett äldre gäng vita livstidsfångar som sköter knarklangningen. Där ingår även Erics far Neville (Ben Mendelsohn). Lite tafatt försöker han skola in sonen i hackordningen, men det går snett när Eric blir kompis med ett gäng svarta interner.

Långfilmsdebuterande manusförfattaren Jonathan Asser, som utgått från sitt tidigare arbete inom fångvården, och regissören David Mackenzie (Young Adam, 2003) har inte bara gjort ett klassiskt fängelse- och familjedrama. De ger också röst åt olika läger i fångvårdsdebatten.

Avdelningschefen Hayes (Sam Spruell) personifierar den högerpopulistiska hållningen om att kriminella är obotliga psykopater. Som för att bekräfta sin uppfattning sätter han in våld vid alla konflikter och kontrollerar knarkhandeln för att hålla fångarna på plats. Mot honom står samtalsterapeuten Oliver (Rupert Friend), en reformist av det slag som vanligen förlöjligas som liberal virrpanna men som här får en moralisk resning.

Blodsband är genombrottet för 24-årige huvudrollsinnehavaren Jack O’Connell. Rolltolkningen påminner inte så lite om Tom Hardys insats i BRONSON (2009) och O’Connell är redan kontrakterad för ett flertal kommande storproduktioner. Den här filmen ger dock fångporträttet ett socialpsykologiskt djup och därmed en politisk undertext som går utöver det vanliga.

I birollgalleriet är det idel gedigna insatser, inte minst från Ben Mendelsohn (KILLING THEM SOFTLY, 2012) som Erics samvetsplågade far. Mötena mellan honom och Eric är en uppvisning i trasiga, oförlösta känslor av kärlek och vanmakt inför deras hopplösa livssituation. Och just den osentimentala, kärva tonen i filmen är det som gör deras trevande, valhänta försök att nå varandra så stark.