’71 – Michael Tapper

Storbritannien 2014. Regi: Yann Demange. Skådespelare: Jack O’Connell, Paul Anderson, Corey McKinley, Charlie Murphy, Killian Scott. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.39.

Belfast 1971. En brittisk trupp skickas till de katolska områdena för att beslagta vapen gömda av IRAs militanta fraktion, Provisional IRA. Sedan några år bedriver de stadsgerillakrig efter allt våldsammare sammandrabbningar med den brittiska polisen och med protestantiska miliser som UVF. Efter ett upplopp drar sig truppstyrkan hastigt tillbaka men glömmer kvar nye rekryten Gary Hook (Jack O’ Connell). Ensam tvingas han försöka ta sig genom fiendeland till militärbasen.

”Posh cunts telling thick cunts to kill poor cunts.” Ungefär: ”Förnäma jävlar beordrar korkade jävlar att döda fattiga jävlar”. Så sammanfattar en läkare situationen medan han tar hand om den skadade huvudpersonen. Orden kan sättas på alla krig, och nu ekar insikten i Hooks omtöcknade huvud.

Jack O’Connell (BLODSBAND, 2013) imponerar med ännu en övertygande rollinsats där kroppsspråket och mimiken är långt viktigare än hans fåtal repliker. Storyn och huvudpersonen är en intressant turnering av James Masons skottskadade IRA-man på flykt från såväl vänner som fiender i Carol Reeds klassiker En natt att leva (Odd Man Out, 1947). Men med en skarpare politisk udd.

Det som då presenterades som en gangsterhistoria med en tragisk antihjälte fick en ny politisk laddning när ”The Troubles” trappades upp under 1960- och 70-talen. Som frekvent besökare i London blev det inte bara påtagligt genom tidningarnas krigsrubriker om jakter på ”IRA-terrorister” i huvudstaden, utan också i de negativa publikreaktionerna på irländaren Neil Jordans filmer om de engelsk-irländska konflikterna, främst The Crying Game (1992) och Michael Collins (1996). Båda gick bra internationellt och vann prestigefyllda priser, men de floppade i Storbritannien.

Yann Demanges gör i sin långfilmsdebut en skicklig genremix av socialt drama, krigsfilm och nagelbitande thriller. Han tar avstamp i det brittiska sextiotalets diskbänksrealism när Hook firar sin sista dag i frihet hemma i Derbyshire med sin lillebror. Väl i Belfast – spelad av bostadsområden i Sheffield, Blackburn och Liverpool – växlar filmen tempo och stil med drag av både Paul Greengrass dokumentärliknande BLOODY SUNDAY (2001) och John Carpenters serietidningsstiliserade Flykten från New York (Escape from New York, 1981).

Handlingen tar en oväntad vändning när Hook råkar få syn på några brittiska underrättelseagenter som planterar ut bomber och på så sätt trappa upp konflikten ytterligare. Snart jagas han av båda sidornas olika fraktioner genom en stad som blivit en laglös krigszon, där lojaliteter är en handelsvara och medmänsklighet är detsamma som förräderi.

Men ’71 anlägger också ett klassperspektiv, antagligen inspirerat av Ken Loachs problematisering av det irländska frihetskriget 1916–22 i Frihetens pris (The Wind That Shakes the Barley, 2007). Brittisk underrättelsetjänst spelar ut de katolska och protestantiska arbetarområdena mot varandra genom egna terroristdåd, och de manipulerar båda sidornas organisationer för att rensa ut idealistiska ”bråkmakare”. Allt för att bevara brittisk överhöghet.

Någonstans i mitten av filmen träffar Hook på en nioårig lojalistpojke, lysande spelad av scentjuven Corey McKinley. Denne har berövats sin barndom och blivit en hårdkokt krigare. Deras korta möte – avklippt av en katastrof – är en ögonblicksbild av vad krig gör med människor. Det är förstås inte en slump att pojken är jämnårig med Hooks egen lillebror, en fattig och outbildad jävel på tillväxt för att på order döda andra fattiga jävlar.