Iron Sky – Michael Tapper

Finland/Tyskland/Australien 2012. Regi: Timo Vuorensola. Skådespelare: Julia Dietze, Götz Otto, Udo Kier, Christopher Kirby, Peta Sergeant, Stephanie Paul. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.33.

Med den strömlinjeformade megaproduktplaceringen BATTLESHIP i färskt minne ser jag Iron Sky, en både mer levande och proffsigare amatörproduktion på samma tema. Filmen är gjord av det finska teamet kring fankultursproducerade science fiction-satiren och internetsuccén Star Wreck: In the Pirkinning (över fyra miljoner nerladdningar). Den absurda storyn handlar om en nazitysk rymdbas på månens baksida som sedan 1945 planerar för en invasion av jorden 2018 med hjälp av attackzeppelinare och flygande pansartefat.
Filmen lever högt på alla inblandades påtagliga entusiasm, imponerande visuella effekter i bästa steampunkanda och en handfull suveräna uppslag.

Som kulturfenomen är den ett smärre mirakel. Förutom stöd av filmfonder och bolag i tre länder finansierades projektet med privata investeringar från fans som svarat på upphovsmännens internetupprop. Fansen bidrog dessutom själva till Iron Sky med bland annat rekvisita och marknadsföring.

Den här typen av transnationella filmproduktioner på gräsrotsnivå — spanska The Cosmonaut väntar i kulisserna — är en intressant utmaning för de etablerade storbolagen. Kan dessutom försäljningen av filmerna via nerladdning och hårdkopior skötas via samma internetnätverk så har vi snart en ny affärsmodell att räkna med på världsscenen.

Desto mer frustrerande är att så mycket i den färdiga filmen känns outvecklat. Actioninslagen är valhänt och ospännande iscensatta. Rollporträtten — bland andra månführern med det freudianska sieg heil-namnet Kortzfleisch (Udo Kier, vem annars?) — blir aldrig tillräckligt skruvade. Som bäst ligger humorn på Mel Brooks-fnissig 1970-talsnivå, dock utan de nakenscener som annars är givna i en grindhouseskräpig film som den här.

Bäst fungerar satiren över Sarah Palin (Stephanie Paul), som i en mardrömsskildring tagit över presidentposten 2018 med hjälp av en skrupelfri reklamguru (Peta Sergeant). Nu väntar hon bara på första bästa tillfälle att få starta ett krig så att hon, likt föregångaren George W. Bush, blir oslagbar i kommande valet. Efter närkontakt med rymdnassarna präglas snart hennes kampanjslogans av klassiska floskler från Tredje Riket, en träffande koppling mellan gårdagens nazism och dagens högerpopulism som dessvärre blir alltför kort för att riktigt nå fram.

Slutbildernas nukleära undergång — Götterdämmerung — till Laibachs Wagnertolkning på ljudbandet är effektfullare. Inspirationen tycks ha varit Isao Hashimotos internetkonstverk Nuclear Detonation Timeline 1945–1998. Under tiden åker kameran sakta bakåt mot vår tvillingplanet Mars, där kanske en uppföljare väntar.