U
SA 2011. Regi: Joe Johnston. Skådespelare: Chris Evans, Hugo Weaving, Samuel L Jackson, Hayley Atwell. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.05.
En kommentar till nätpubliceringen av min recension av The Green Lantern efterlyste en filmatisering av Don Martins klassiska superhjälteserie i MAD, Knäpplappen. Här är han! Eller i varje fall hans muskelpumpade kusin Captain America (Chris Evans). Som i förlagan är det renodlad historiekitsch med retro-science fiction-inslag i tidsskildringen av andra världskriget, då den stjärnbanérpyjamasklädde titanen går i clinch med sin ärkefiende, den nazistiske megaskurken Johann Schmidt alias Red Skull (Hugo Weaving).
För tjugo år sedan gjorde regissören Johnston en stel men formmedveten filmatisering av den tecknade serien Rocketeer. Captain America går i samma stil: elegant filmad, klädsamt självironisk och – avgörande för seriens fans – slaviskt trogen mot förlagan. Precis som i fallet Rocketeer blir emellertid effekten att filmen saknar en egen identitet, en vitaminberikande upproriskhet som kunde ha gjutit mer av liv och förnyelse i detta nördiga pojkäventyr.
Chris Evans (Fantastic Four) gör den inledningsvis sjuklige veklingen Steve Rogers som en syskonsjäl till Pete Parker alias Spider-Man. Båda är ignorerade, ibland öppet föraktade outsiders i ett hjärtlöst samhälle som hyllar ungdomlig styrka, egoistisk självhävdelse och framgång. Genom modern vetenskap förvandlas de plötsligt till en superversion av detta ideal, vilket paradoxalt nog gör dem till spegelbilder av sina monsterliknande motståndare.
Den här oroande undertexten tog Sam Raimi upp till ytan i Spider-Man 3, men det numera Disneyägda Marvel kommer knappast att låta ädelamerikanen förvandlas till ”Mulla al-Qaida” eller – med tanke på det världsekonomiska maktskiftet – ”Chairman China”. Fast tanken är intressant för att få perspektiv på det amerikanska självförhärligandet.
Mot bakgrund av avslöjandena om stereoidhandel inom proffsidrotten, gymkulturen och kändisvärlden (nu senast Dolph Lundgren) skulle det vara intressant att veta om superkroppen verkligen är Evans riktiga eller en datoranimation – jag misstänker det senare med tanke på senare bilder av stjärnan i filmen. För visst är det något perverst med detta maskulinitetsideal, denna dyrkan av ballongpumpade muskler, särskilt dem som inte formats av tusentals timmars hårt arbete utan av en medicinsk mirakelkur, dessutom helt utan dopingpreparatens biverkningar.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-08-12.
PS Som vanligt finns det en knorr efter eftertexterna som pekar fram mot finalcrescendot nästa år i multisuperhjältefilmen The Avengers.