Till vildingarnas land

where_the_wild_things_areUSA 2009. Where the Wild Things Are. Regi: Spike Jonze (eg. Adam Spiegel). Skådespelare och röster i originalversionen: Max Records, Catherine Keener, Mark Ruffalo, James Gandolfini. Svenska röster: Daniel Melén, Sharon Dyall, Christian Fex, Johan Hedenberg.Längd: 1.41.

Maurice Sendaks barnbok blev kontroversiell i hemlandet USA när den publicerades 1963 av delvis samma anledning som Pippi Långstrump i Sverige 1945: Den var en originell fantasiberättelse om alla de otyglade, gränslösa känslor av allmakt, vrede, kärlek, sorg, ensamhet och utsatthet som hör barndomen till.

Den passade inte vuxna moralister, men väl barn och de vuxna som inte censurerade barndomsminnena. Ett litteraturpris till Astrid Lindgrens minne med flera utmärkelser och en grundmurad popularitet har förpassat Sendaks böcker till klassikerna.

Spike Jonze attackerar materialet med all den shaky-cam-energi som utmärker både hans rockvideor och långfilmer. Den vidvinkelförsedda handkameran hoppar och skuttar och skäller och skriker tillsammans med huvudpersonen Max – kring sex år i boken, en lite för gammal elvaåring i vargadräkt här. Hans vilda framfart i hemmet och sedan i full galopp med vildingarna i deras land är som stilistiska repriser på genombrottet med Beastie Boys-videon Sabotage. Kul då, inte lika mycket nu.

Ändå är det här som filmen ligger närmast bokens 38 sidor bilder med sparsam text. När Jonze och medförfattaren Dave Eggers broderar ut över det material som kunde ha fyllt en tiominuters fartfylld kortfilm blir det lika vilset och sömnigt som för huvudpersonen och hans monster på ön.

Och monstren är inte riktigt de klovassa, huggtandsförsedda och rasande barnvilddjur som jag kommer ihåg från boken utan mer som ett gäng vuxna neurotiker på rymmen från en Woody Allen-film via kostymavdelningen på The Muppet Show.

Jag har därför svårt att se barn – särskilt de mindre – sitta trollbundna igenom de långa och lite tafatta perioderna mellan vildsintheterna. Den rätta publiken är snarare vuxna som uppskattade Jonzes samarbete med Charlie Kaufman i I HUVUDET PÅ JOHN MALKOVICH och Adaptation och som vill resa tillbaka till barndomens lite dunklare vrår.

Det australiska sagolandskapet är bildskönt och en del tillagda repliker fyndiga. Som helhet är emellertid filmen i skriande behov av dramatisk förtätning och struktur, rent av en och annan oväntad skruvning på den redan skruvade men välbekanta berättelsen. Kort sagt en manusförfattare av Kaufmans kaliber.

© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-01-29.