The A-Team – Michael Tapper

USA 2010. Regi: Joe Carnahan. Skådespelare: Liam Neeson, Jessica Biel, Quinton ”Rampage” Jackson, Bradley Cooper. Längd: 1.58.

För tjugo år sedan förutspådde en filmhistoriker att actionfilmen var på väg att utvecklas till att en serie vagt sammanhängande våldsinslag, explosioner och stunteffekter utan plats för handling, rollgestaltning eller ens logik. Sedan dess har profetian besannats av åtskilliga filmer, och då räknar jag inte den enorma mängd som går direkt till fyllnadsmaterial i videobutiker och kabelkanaler.

Joe Carnahans (Smokin’ Aces) nyinspelning av åttiotalsserien The A-Team är däremot en så skruvad och snudd på surrealistisk actionbombasm att den är svår att motstå. Fast då snarare som komedi än som nagelbitare. För er som inte kan storyn handlar den om fyra oskyldigt krigsrättsdömda elitsoldater i Alpha Team (A-Team) – här från Irakkriget – som söker upprättelse genom att avslöja de verkligt skurkarna.

Den seriefigurliknande kvartetten består av: hjärnan överste Hannibal Smith, som spelas av Liam Neeson i ett försök att tvätta bort snällhetsstämpeln. Muskelpaketet B.A. ”Bad Ass” Baracus görs av UFC-mästaren ”Rampage” Jackson, som givetvis får visa upp några av sina favoritgrepp från ringen.

Snyggingen ”Faceman” Peck är i Bradley Coopers gestalt en självöverskattande Casanova med ett parodiskt grabbfilmsförhållande till armékollegan Sosa (Jessica Biel) som består av idel avbrutna hångelscener. Och så Galningen, flygaresset ”Howling Mad” Murdock, lustfyllt överspelad av sydafrikanen Sharlto Copley från DISTRICT 9.

Liksom tv-serien försöker man toppa både konspirationsscenarierna och actioninslagen i Mission: Impossible. Nyckelrepliken är: ”De specialiserar sig på det löjeväckande.” Och Carnahan orkestrerar ett crescendo av de mest befängda stunttricks och spionintriger.

Skurkarna tycks först vara irakier, men snart avtäcks en allt snårigare komplott med inblandade från både USAs växande privatarméföretag, CIA och höga militärer. På samma sätt stegras actionbaletterna till allt absurdare utmaningar mot fysikens lagar. Till slut kan man inte annat än skratta åt eländet. Det emellanåt ganska underhållande eländet, vill säga.