Avatar – Michael Tapper

USA 2009. Regi: James Cameron. Skådespelare: Sam Worthington, Sigourney Weaver, Zoe Saldana, Stephen Lang, Wes Studi, Michelle Rodriguez. Längd: 2.43.

250, 300 eller 500 miljoner dollar? Glöm hajpen och budgeten. Filmen kan stå för sig själv. Visst, skönhetsfläckar finns, som i James Horners ibland okänsligt svulstiga musikspår, för att inte tala om den plumpa avslutningslåten, eller den programmatiska kärlekshistorien. Sällan har emellertid 163 minuter känts så korta i en biosalong.

Mest anslående är den perfekta sammansmältningen av datoranimation med verkliga dekorer och skådespelare. Peter Jacksons effektbolag WETA gjorde det i Härskarringen-trilogin, bland annat genom skådespelaren Andy Serkis uttryckfulla motion capture-kontroll över den animerade Gollum. I Avatar har man finslipat tekniken ytterligare så att nyanserna i varenda ansiktsmuskelrörelse överförs. De animerade na’vi-karaktärerna på planeten Pandora spelas därför i verklig mening av aktörerna i rollistan. Det märks såväl i dramatisk mimik som i actionscener.

Lika överväldigande är planeten Pandoras detaljrika flora och fauna med sådan andlös skönhet och skräckinjagande faror att man får lukt- och känselhallucinationer. Här överför Cameron en del av världen från sina dokumentärer i djuphavsgravarna men hämtar också inspiration från sf-tidningen Heavy Metal och 1970-talets många science fiction-inspirerade skivomslag. Det är på en gång något både främmande och välbekant med djungellandskapets skogar och svävande berg.

Men inga tekniska triumfer i världen kan rädda ett uselt manus. Cameron är dock djärv nog göra storyn till en mörk kolonialsaga med anspelningar på Vietnamkriget (APOCALYPSE NOW), folkmordet på indianerna i amerikanska västern (Dansar med vargar/Dances with Wolves, 1990) och förhållandet till arabvärlden sedan korstågen (Lawrence av Arabien/Lawrence of Arabia, 1962). Med tanke på Camerons egen filmografi kan man tala om en reviderad Aliens med utomjordingarna som hjältarna.

Jake Sully (Sam Worthington) är en rullstolsbunden krigsveteran som år 2154 värvas av en Blackwater-liknande privatarmé av marinkårsoldater. De arbetar för ett amerikanskt gruvbolag som koloniserat Pandora för att bryta värdefull malm men som fått problem med urbefolkningen, na’vi. Jakes uppdrag blir att via en tankestyrd organisk kopia av en na’vi infiltrera en alltmer fientlig stam som bor på en attraktiv brytningsplats.

För att motivera sin hänsynslösa exploatering odlar bolaget en rasistisk tanke om urinvånarna som primitiva ”blå apor” eftersom de inte byggt sin civilisation på teknokratisk miljöförstöring. Deras komplexa samhörighet med allt levande på planeten intresserar bara några tillresta forskare, som med fasa ser hur bolaget skövlar den nya världen så att den börjar likna vår egen döende hemplanet. Jakes lojalitet sviktar snart, inte minst när han själv upplever hur det är att vara en ”blå apa”. Och vi med honom.

Camerons sviker inte sina actionanhängare, men kanske med ålderns rätt intresserar han sig mer för rollgestalterna och deras värld än för högteknologiska vapen. Alla har ett begripligt motiv, inte minst Jake, som med sin tjänstgöring vill bekosta en operation för att kunna gå igen.

I grunden är Avatar emellertid främst människans paradisdröm om att hitta tillbaka till en plats i naturen i stället för att stå utanför den. Att uppleva istället för att konsumera. Och att dröja i det lyckliga ögonblick Lou Reed så träffande beskrev i låten ”Perfect Day” – när han kände sig som någon annan, någon som var god.