Apocalypto – Michael Tapper

USA 2006. Regi: Mel Gibson. Skådespelare: Rudy Youngblood, Raoul Trujillo, Dalia Hernandez, Rodolfo Palacios. Längd: 2.17.

Ärkekonservative katoliken Mel Gibsons Braveheart, THE PASSION OF THE CHRIST (2004) och nu senast Apocalypto är närgångna studier av fysisk brutalitet och lidande. Hans bilder dröjer gärna vid sargade och vanställda kroppar. Som om en tillräckligt intensiv betraktelse av jordiskt fördärv var en uppmaning till att söka något andligt.

I den här actionbetonade filmen mot bakgrund av 1500-talets sönderfallande Mayakultur toppar han tidigare prestationer med en maratonlång skräckfärd för hjälten, unge jägaren Jaguar Paw. Först forslas Paw av några ondskefulla människohandlare från sin idylliska djungelby genom ett apokalyptiskt landskap av skövlingar, epidemier och missväxt till människoofferplatsen i den infernoliknande staden. Efter att med en hårsmån undgått att få hjärtat utskuret ur kroppen gör han sedan återfärden som ett sårat byte i en grym människojakt.

Manligt hjältemod – kvinnorna är i stort sett reducerade till medkännande betraktare – mäts och prövas hos på den smärtornas väg som Gibson noggrant stakar ut. Bokstavligen och utan att bespara oss några detaljer. För regissörens hitlista innehåller många utstuderat plågsamma dödsögonblick, toppat av scenen då en subjektiv kamera registrerar ett avhugget huvuds utdragna, studsande färd nerför offerpyramidens branta trappa.

Men Gibson är inte bara sadomasochistisk helvetespredikant, han har också talang för kraftfull actionregi. Till sin hjälp har han MAD MAX-fotografen Dean Semlers expressiva kamera, Kevin Stitt och John Wrights precisa klippning och framförallt en utsökt vald ensemble av relativt okända eller oprövade skådespelare med total närvaro i sina roller.

De okonstlat uttrycksfulla ansiktena och kropparna hos Rudy Youngblood (Jaguar Paw) eller Raoul Trujillo (som det karismatiska människorovdjuret Zero Wolf) har en autenticitet och trovärdighet till och med när handlingen mot slutet av filmen fullständigt går överstyr i actionklichéer och dramatiska orimligheter.

Gibson ska, trots alla sina skuggsidor, ha erkännande för valet av perspektiv på denna historiska period, även om det knappast är någon djupare betraktelse, och för att han låter rollgestalterna behålla sitt språk. Om inte annat, påminner Apocalypto oss om de vida horisonter av människor, miljöer, kulturer och tider bortom den sedvanliga fixeringen vid samtida, västerländsk medelklass som väntar på att möta biopubliken.