USA 2003. Pirates of
the Caribbean; The Curse of the Black Pearl. Regi: Gore Verbinski. Skådespelare: Orlando Bloom, Johnny Depp, Geoffrey Rush, Keira Knightley, Jonathan Pryce. Längd: 2:24.
Producenten och numera Disney-medarbetaren Jerry Bruckheimer har med bombastiska actionepos som Armageddon (1999) och Pearl Harbor (2001) alltmer framstått som Hollywoods svar på Richard Wagner. Och med Pirates of the Caribbean har han slutligen hittat en skröna tillräckligt operamässig för att passa hans barockt överlastade berättarstil, med ständigt svepande kamerarörelser till en vägg av musik som ideligen perforeras av bullrande ljudeffekter.
För själva intrigen är, som sig bör i piratfilmer, en riktig blixt-och-dunder-rövarhistoria med övernaturliga inslag: Piratkaptenen Barbossa (Geoffrey Rush) rövar bort guvernörsdottern Elizabeth Swann (Keira Knightley) för att häva en förbannelse som förvandlat honom och hans besättning till levande döda. Till Elizabeths undsättning kommer dock barndomsvännen Will Turner (Orlando Bloom) med hjälp av en annan pirat – den ökände Jack Sparrow (Johnny Depp).
Grundstoffet utgörs av en välkänd åktur på Disneyland (!), något som får varningsklockorna att ringa för en mekaniskt filmatiserad produktplacering i stil med Lara Croft-serien. Men genom manusförfattarnas lyhörda plundringar av i stort sett samtliga genreklassiker, från Douglas Fairbanks-filmen Svarte piraten (The Black Pirate, 1926) via Errol Flynn-succén Slaghöken (The Sea Hawk, 1940) till Burt Lancasters bravurnummer med Röde piraten (The Crimson Pirate, 1952), har man trollat fram en äkta matinékänsla för barn i alla åldrar.
Stor draghjälp får man också från begåvade karaktärsskådespelare i huvudrollerna, framförallt de två konkurrerande primadonnorna och piratkaptenerna Depp och Rush. Deras lekfulla överspel borde normalt sett höra hemma i skolteatersammanhang, men som motvikt till det ibland mer än lovligt pretentiösa anslaget i iscensättningen är det perfekt. Särskilt Depp, med sin ständigt bakfulla, transvestitsminkade rastafaripunkare till kapare, balanserar utsökt mellan det sublima och det urfåniga.
Mest välkommet är förstås att Pirates of the Caribbean blåser nytt liv i en klassisk äventyrsgenre, som minst sagt sett utrotningshotad ut efter påkostade kalkoner som Roman Polanskis Pirater (1986) och Renny Harlins Cutthroat Island (1995). Dryga femtio års väntan sedan Lancasters kapten Vallo och hans stumme medhjälpare Ojo (Nick Cravat) med akrobatik gjorde de sju haven osäkra är äntligen över. Fäktningsscenerna är kanske inte riktigt lika vassa i den nya filmen, inte heller slår gnistorna lika höga i kärleksscenerna. Men det goda humöret har man bevarat.
© Michael Tapper, 2003. Sydsvenska Dagbladet 2003-08-27.
PIRATES OF THE CARIBBEAN: VID VÄRLDENS ÄNDE