Dark Blue – Michael Tapper

USA 2002. Regi: Ron Shelton. Skådespelare: Kurt Russell, Brendan Gleeson, Ving Rhames, Bobby Keough. Längd: 1:58.

Ron Shelton har som manusförfattare och regissör mest gjort sig känd för charmiga, lättviktiga komedier, exempelvis Bull Durham och Tin Cup. Med bioaktuella Dark Blue återvänder han till den typ av ambitiös, moraliskt komplex och politiskt laddad thrillerkonstruktion som utmärkte manusdebuten, Under Fire (1982). Och han har god hjälp av David Ayers (Training Day) intelligenta manus efter en originalberättelse i sedvanligt kärv anda av kriminalförfattaren James Ellroy (L.A. Konfidentiellt).

Det här är den första filmen som tar upp orsakerna till kravallerna i Los Angeles 1991 efter att de fyra poliser som misshandlade lastbilschauffören Rodney King inför en videokamera blev frikända av en helvit jury. Men man går inte direkt på King-fallet utan använder det som bakgrund för ett annat brottsfall, som blir den tändande gnistan till en maktkamp inom poliskåren mellan den vite chefen Jack Van Meeter (Brendan Gleeson) och hans afroamerikanske utmanare Arthur Holland (Ving Rhames).

När Van Meeter här skickar ut sin samvetslöse huvudspanare Eldon Perry (Kurt Russell) att utföra smutsjobben, det vill säga plantera bevis hos oskyldiga, utpressa konkurrerande chefer inom kåren eller helt enkelt avrätta folk, så gör han det till en skola och till ett test för brorsonen och kriminalaraspiranten Scott (Bobby Keough). Här utvecklas en fortsättning på TRAINING DAY (2001) då vi, via Scott, får en inblick i den våldsmentalitet, rasism, korruption och svågerpolitik som i halvtannat århundrade präglat Los Angeles poliskår och som gjort den till ett större hot mot det civila samhället än skurkarna de jagar.

I likhet med höstens stora bioöverraskningar, JOHN Q och CHANGING LANES, (båda 2002) ligger spänningsmomenten i Dark Blue i filmens moraliska konflikter snarare än i dess action- och våldsinslag. Likaså spelar man här också på en rad melodramatiska klichéer om äktenskapliga och romantiska komplikationer bara för att ge dem en oväntad knorr. Visserligen backar man lite fegt i upplösningen och låter rättvisa skipas väl lättvindigt. Men filmens referenser till Watts-upproret 1965 blir till en déja vu-upplevelse av den skakande slutbilden på ett brinnande Los Angeles år 1991 och därmed till en anklagelse mot ett sjukt system som obönhörligt kommer att framkalla liknande händelser i framtiden.

Dark Blue har ett fantastiskt ensemblespel, där Brendan Gleeson glänser som vanligt. Men framförallt gör Kurt Russell sitt livs rollinsats som försupen, skuldtyngd mördare med polisbricka. Den har också ett nervigt, påträngande filmfoto som från första till sista bildrutan kopplar grepp om åskådaren. En i alla avseenden imponerande film. Missa den inte.