John Q

USA 2002john_q
Regi: Nick Cassavetes. Manus: James Kearns II. Foto: Rogier Stoffers. Musik: Aaron Zigman. I rollerna: Denzel Washington, Kimberly Elise, Robert Duvall, James Woods.
Filmstaden i Malmö

Det finns dem som betecknar en privatiserad sjukvård och övergången till privata sjukförsäkringar som en ”modern” reform. George Orwell skulle naturligtvis beteckna det som nyspråklig retorik för att förgylla något som i praktiken innebär ett återtåg till ett gammaldags plånboksgrundat system uppdelat mellan lyxsjukhus och fattigvård. Och vill man studera ett exempel på hur det fungerar i praktiken, så är det bara att blicka västerut till andra sidan Atlanten.

Blockerad av en republikanskt dominerad kongress misslyckades USA:s förre president Bill Clinton att införa en allmän sjukförsäkring. Det innebär att ungefär 75 procent av befolkningen helt eller delvis saknar ekonomiskt skydd om de skulle behöva söka sjukhusvård. Tillhör man de 75 procenten riskerar man alltså att bli utslängd från sjukhuset även om man håller på att dö. Det är under det hotet mot sin hjärtsjuke, döende son som titelpersonen (Denzel Washington) i John Q barrikaderar sig med gisslan på ett akutintag till ett lyxsjukhus.

Temat med socialt desperata människor som tar gisslan i ett sista försök att lösa en hopplös situation är inte ny: Light It Up, Mad City och En satans eftermiddag är alla utmärkta exempel i genren. Och liksom dem faller John Q till en del tillbaka på publikfriande, melodramiskt sökta grepp. Framförallt gäller det slutet, som utmynnar i en upprörande lättköpt snyftare. Ändå har den en social och politisk angelägenhet som få andra filmer jag sett på länge.

För undantaget de sista tio minuterna är detta en av de mest konsekvent genomförda anklagelseakterna mot ett perverst sjukvårdssystem och dess yttersta, antihumanistiska konsekvenser. Nick Cassavetes (She’s So Lovely) börjar effektfullt mitt i en vardag som många amerikaner och kanske även en del svenskar känner igen: lönenedskärningar, jakten efter ett eller två arbeten ytterligare för att klara uppehället, hundratals sökande på varje arbetstillfälle, obetalda räkningar som hopar sig, en fattigdom som tär på familjebanden.

Ändå försöker den katastrofdrabbade huvudpersonen, som de flesta antagligen skulle, länge att försöka lösa sina problem inom de samhälleliga ramar som finns. Problemet är bara att dessa ramar förnekar honom det han länge trott var självklara mänskliga rättigheter. Ondskan kommer alltså inte, som så ofta annars på film, från enstaka illasinnade individer utan från det system (företag eller samhällsorganisation) de arbetar inom.

Denzel Washington visar med porträttet av John Q ännu en gång att han är en av USA:s främsta skådespelare. Som få andra lyckas han få de mest schablonartade repliker att klinga rent, och till och med hans dramatiskt vältajmade tårar får en att greppa efter näsduken. Även resten av skådespelarensemblen är av högsta klass. Framförallt glänser James Woods som cynisk lyxkirurg och Robert Duvall som luttrad polis.

Det är möjligt att filmen vid ett återseende tycks alltför sentimental och inställsamt söt på sina ställen. Men det här första mötet var omskakande, och jag har svårt att se hur det är möjligt att distansera sig från filmens grundläggande problemställning – om man nu inte har ett hjärta av sten förstås.

© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-10-11.