Light It Up

light_it_upUSA 2000. Regi, manus: Craig Bolotin. Foto: Elliot Davis. Musik Harry Gregson-Williams. I rollerna: Usher Raymond, Forest Whi­taker, Rosario Dawson, Robert Richard.

Filmstaden i Malmö och Lund

Drömmen om ett Amerika där det råder frihet och rättvisa för alla och där meritokrati snarare än aristo­krati – individuell lämplighet snarare än börd – belönas bör­jar falna även i hollywoodpro­ducerad film. För några veck­or sedan gav high school-thril­lern Skulls ett för genren ovanligt kärvt porträtt av den cyniska elitismen i USAs so­ciala toppskikt. Och nu kom­mer Light It Up, även den en effektfullt berättad och påtag­ligt begåvat fotograferad ung­domsthriller i skolmiljö men ur ett omvänt klassperspektiv.

Här handlar det om en high school – ironiskt nog kallad Lincoln High – i ett slumområ­de. Inledningsvis möter vi, likt i Skulls, ett typgalleri ton­åringar: den välanpassade skolprinsessan, basketbollstjärnan, den inåtvända konst­närstypen, den gravida förlo­rartjejen, hip hop-gangstern etcetera.

Men då ungdomarna till­sammans tar en skadeskjuten polisman som gisslan för att uppmärksamma omvärlden på det sociala förfallet i skolan, utvecklas och nyanseras por­trätten av de inblandade. Snart samlas också demon­stranter utanför polisavspärr­ningarna till stöd för ungdo­marna, alltmedan polisen med vapenmakt förbereder storm­ning.

I polemik mot gängse ameri­kanska ungdomsfilmer tar Light It Up upp och avvisar alla försök att förklara huvud­personernas desperata revolt i enbart individpsykologiska termer. Visserligen finns det personliga skäl för dem alla att komma på kant med sam­hället. Mest skakande är en återblick i vilken vi ser några poliser döda fadern till en av de inblandade, något som tyd­ligt alluderar till ökända polis­övergrepp (Rodney King-misshandeln och dödsskjut­ningen av en haitier i New York City).

Men snarare än att se dessa som isolerade incidenter gör filmen dem till bilder av ett omänskligt samhällssystem. Visserligen har man hängt på en framåtblickande epilog med optimistiska undertoner, men är så kort och summarisk att den närmast ser ut som nå­got påtvingat för att filmen in­te ska kunna anklagas för att inspirera till liknande aktio­ner.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-08-11.