Signs – Michael Tapper

USA 2002
Regi, manus: M. Night Shyamalan. Foto: Tak Fujimoto. Musik: James Newton Howard. I rollerna: Mel Gibson, Joaquin Phoenix, Cherry Jones, Rory Culkin.
Filmstaden och Biopalatset i Malmö, Filmstaden i Lund

M. Night Shyamalan har profilerat sig med en rad gravallvarliga och sömngångaraktigt berättade thrillers som opportunt flirtar med den mångmiljonomsättande nyandlighetsindustrin. I genombrottet SJÄTTE SINNET handlade det om att få kontakt med döda, i UNBREAKABLE om predestination. Och i senaste filmen Signs ger han sig på två moderna mytfenomen: symboler i sädesfält och UFO-paranoia.

Filmen handlar om en präst på Pennsylvanias landsbygd som förlorat tron efter fruns död i en bilolycka och som börjar se både symboler och hotfulla utomjordingar i sina majsfält. Med tanke på snigeltempot och den allt fånigare händelseutvecklingen, en variation på den chauvinistiska Independence Day (1996), kan filmen möjligen – säger möjligen – beröra en publik bestående av flaggviftande, religiösa UFO-extremister med konservativa familjeideal och obefintliga krav på trovärdighet i handlingen.

Att, som i filmbolagets pressmaterial jämföra med Hitchcock är en skymf mot denne. Shyamalan är snarare Hitchcocks obegåvade motsats med sina trista longörer och ovidkommande transportsträckor, obefintliga sociala analys, religiösa undertext och gimmickartade överraskningsslut. Hans pretentiösa, pseudoandliga banaliteter till filmer placerar honom i stället tryggt i kalkonregissörernas Pantheon, och det är inte utan att man undrar om han rent av är en reinkarnation av kalkonernas mästare: Ed Wood.

Till de ofrivilligt komiska höjdpunkterna i Signs hör de upprepade tillfällen då Mel Gibsons nollställde ex-präst går omkring på nätterna med ficklampa i majsfälten och säger ”Hello?” som en förvuxen manlig bimbo ur de senaste trettio årens tonårsrysare. Eller vad sägs om mordiska, högteknologiska utomjordingar som kan färdas över ljusårs avstånd i rymden men inte ens förmår forcera en källardörr hos hjälten. Och så har vi den upprörande episoden som slutar med att fader Mel tröstar sina barn med orden: ”Nu tar vi det lugnt…och äter lite frukt…eller något.”