Sjätte sinnet

sixth_sense_ver1USA 1999. The Sixth Sense. Regi, manus: M. Night Shyama­lan. Foto: Tak Fujimoto. Musik: James Newton Howard. I rollerna Bruce Willis, Haley Joel Osmont, Toni Collette, Olivia Williams

Filmstaden i Malmö och Lund

Det är ovanligt med allvarsam­ma filmer i den­na moraliskt till intet förplikti­gade ironins tidevarv. Sär­skilt ovanligt är det med all­varsamma skräckfilmer. För Sjätte sinnet lyckas med sitt lugna tempo, återhållsamma skådespeleri, klassiskt raka berättande och subtila intro­duktion av det övernaturliga i vardagsrealistiska miljöer ef­fektivt bygga upp en genuin skräckstämning. Det för­stärks också av att handlingen i större delen av filmen inte följer några givna manar eller hänger sig åt banala chockef­fekter.

Filmen kretsar kring en medelålders barnpsykolog (Bruce Willis), som trots officiellt er­kännande för sitt arbete tyngs av skuldkänslor för ett barn han inte kunnat hjälpa och som ser sin chans att gottgö­ra sitt misslyckande då han tar sig an ett annat barn med liknande psykotiska tecken. Det är inte utan att tankarna osökt går till kalkonfilmen Color of Night (1994), där Willis spelar psykolog lika amatörmässigt som Denise Richards gestaltar en kärnfy­siker i senaste Bond-filmen.

Här hotar visserligen också illusionen ideligen att brytas av Willis tendens att återfalla till ett arrogant poserande med ett överlägset, ironiskt flin – hans kännemärke från framförallt Die Hard-fil­merna – men farhågorna kommer på skam, Och resul­tatet vittnar om att hans re­spektingivande rollinsatser i filmer som Nobody’s Fool (1994) och De tolv apornas armé (1995) kanske trots allt inte bara var lyckträffar.

Mer betänkligt är fram­ställningen av det psykiskt störda barnet och hans en­samstående mamma. Liksom i Exorcisten, som regissör Shymalan också jämför Sjät­te sinnet med, figurerar den underförstådda tanken på att det är frånvaron av fadern som lett till den återstående familjespillrans problem. Det är ett propagandabudskap som särskilt odlades under Reagans nykonservativa regim.

Det som till syvende och sist drar ned intrycket av denna i långa stycken impo­nerande skräckfilm är ändå hur filmen i finalen ställer be­rättelsens premisser på huvu­det. Säkerligen har regissören och manusförfattaren M. Night Shyama­lan tänkt sig att han med den­na skruvning ska fascinera med sin klurighet. Effekten blir i minaögon bara en banal antiklimax som låter alla dra­matiska trådar hänga lösa och därmed underminerar det se­riösa psykodrama som större delen av filmen utger sig för att vilja berätta.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-01-07.