USA 2002
Regi Steven Spielberg Manus Scott Frank och Jon Cohen efter en novell av Philip K. Dick Foto Janusz Kaminski Musik John Williams. I rollerna: Tom Cruise, Max von Sydow, Peter Stormare, Colin Farell, Samantha Morton.
Den ofta sentimentale, melodramatiskt hjärteknipande och moraliskt konservative Steven Spielberg ter sig som en omöjlig regissör till en novell av den radikale, motkulturshyllande och ständigt knarkande Philip K Dick. Men ur den här till synes motsägelsefulla kombinationen har det fötts en intressant film som pendlar mellan dessa båda ytterligheter.
Novellens premisser har man behållit: I en nära framtid – filmen anger Washington D.C. år 2054 – leder John Anderton (Tom Cruise) Precrime, en specialenhet inom polisen som, med hjälp av tre framtidsskådare (precogs), arresterar mördare innan de begår sina gärningar. Precrime-systemet tycks vara perfekt, tills Anderton själv pekas ut som förövare av ett framtida mord. Samtidigt pågår en politiskt laddad utredning om en eventuell nationell utvidgning av enheten.
Till den mer tveksamma strömlinjeformningen av Dicks novell i filmatiseringen hör den radikala omstöpningen av huvudpersonen. I novellen är han en fet, åldrande och cynisk maktmanipulatör som plötsligt blir offer för sin egen konstruktion. Filmens Anderton är däremot en vältränad, ung arbetsnarkoman – och egendomligt oförstörd fritidsknarkare – motiverad av ett psykologiskt trauma men egentligen moraliskt renhårig.
Spielberg kompenserar emellertid detta med en rikt detaljerad och för honom ovanligt svartsynt framtidsbild. I mitten av 2000-talet tycks nämligen det sena 1900-talets högteknologiska revolution ha förverkligat Dicks alla farhågor.
Här har företagen och den politiska makten vuxit samman för att slutgiltigt förvandla undersåtarna från självständiga medborgare till underdåniga konsumenter. Överallt i staden kartläggs och registreras invånarnas rörelser och konsumtionsmönster genom automatiska ögonscanners. Reklamtavlor och butiksingångar trakasserar sedan förbipasserande med integritetskränkande, personliga köpuppmaningar samtidigt som polismakten håller folk under kontroll.
Och den andliga likriktningen tycks här vara mer total än någonsin nidbilden av kommunismens Östeuropa. Ändå har Spielberg inte gått i den klassiska science fiction-fällan att göra hela samhällsporträttet till en välstädad medeklassvärld av zombieliknande förortsbor. Inte heller skymtar, som i Dick-filmatiseringen BLADE RUNNER (1982), någon exotiskt kittlande subkultur att ta sin tillflykt till. I stället befinner vi oss i samma tröstlösa klassamhälle som nu, med fattigdom, slum och förfall sida vid sida med medelklassens välstånd och den sociala elitens lyx. Det är bara kontrollfunktionerna som blivit effektivare.
Filmfotografen Janusz Kaminski speglar framtidspessimismen effektfullt genom färgmanipulation och överexponering. Resultatet har blivit kornighet, hårda kontraster och en så expressivt urblekt färgskala att själva den fysiska verkligheten ser lika sjukligt grå och solkig ut som den rådande samhällsideologin. Även Michael Kahns hårt uppdrivna men aldrig sönderstyckande klippning förtjänar att framhävas, särskilt i filmens både kluriga och synnerligen skickligt koreograferade actioninslag. Och i kontrast till SPIDER-MAN (2002) är de visuella effekterna här exemplariska. De är inte bara välgjorda och originella, utan också integrerade i handlingen och i den dystopiska samhällsbild man vill teckna.
Största svagheterna ligger främst i arvet från originalberättelsen. Premisserna om att dels kunna förutse en oförutsägbar framtid av oändligt antal möjligheter, dels upphäva förutsättningarna för dessa förutsägelser genom att hindra att de går i uppfyllelse är logiskt omöjliga. Intelligent nog förbigår man inte dilemmat utan låter i stället rollgestalterna diskutera det utan att riktigt komma fram till en lösning. Och genom att våra invändningar görs till deras så förstärks paradoxalt nog trovärdigheten. (Det är ett grepp som för övrigt många av de bästa skräckfilmerna använder sig av.)
Dick-fans reagerar förmodligen mest på den för Spielberg obligatoriska ljusglimten i slutet, och visst ter den sig påklistrad. Men dessa slutsekunder förtar ändå inte filmens tidigare dryga två timmar långa tankeväckande och bara alltför sannolika framtidspessimism, som i likhet med ovannämnda Blade Runner bäst kan karakteriseras som ”future noir”, alltså film noir i framtidsmiljö. I det avseendet är Spielberg helt trogen mot Dick.
© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-07-03.