Djävulen och jag

USA 2000. Bedazzled. Regi: Harold Ramis. Manus: Harold Ramis, Peter bedazzledTolan, Larry Gelbart. Foto: Bil Pope. Musik: David Newman. I rollerna: Brendan Fraser, Elizabeth Hurley, Frances O’Connor.

Nyinspelning av brit­tiska komikerparet Pe­ter Cook & Dudley Moo­res moderna Faust-ko­medi från 1967 med samma originaltitel, då översatt till Min kompis djävulen. Men årgång 2000 är faktiskt bättre än förlagan.

Medan Cooks påhit­tiga manus aldrig kunde kompensera för Moores taskiga skådespeleri är Brendan Fraser närmast perfekt som den naiva, inbundne och socialt klantskallige kontorsslaven Elliot som en dag får ett erbjudande från djävulen som han inte kan tacka nej till: att säl­ja sin själ för sju önsk­ningar. Med kameleontlik­nande kroppsspråk och träffsäker mimik gjuter Fraser liv i det komiska galleri av manliga stereotyper han inkarne­rar i sina olika önske­världar.

Under större delen av filmen håller Harold Ramis (Måndag hela veckan, Analyze This) manus och regi jämna steg med dennes talangfulla spel. Från för­texternas både ironiska och självironiska kom­mentarer till bilder av vanliga människor i var­dagsbilder finns här ett intelligent och lekfullt samspel med publiken.

För varje önskan blir nämligen Elliot alltmer frustrerad i sin utopiska längtan efter perfektion. Och alla hans förvänt­ningar och invändning­ar mot sitt avtal med hin håle återspeglar precis de funderingar som uppstår hos åskådaren inför filmens händelseutveckling, nå­got som leder till än mer skruvade situationer.

Liksom i sina tidigare filmer fördjupar Ramis här komiken med impo­nerande lätt hand ge­nom en underliggande existentiell moralsym­bolik om vikten av att le­va ett äkta liv utan för­ställning eller falska drömmar. En njutning för alla som tröttats ut av flabbiga, kalsongfarser oavsett nationellt ur­sprung.

Som i så många andra komedier – Släkten är värst, Livet är en schla­ger, Ramis ovanståen­de filmer – orkar emeller­tid filmen inte hela sträckan. Slutet blir en påhängd konstruktion som inte har något med handlingen i övrigt att göra, enbart tillfogad för att avrunda berättelsen med en av kommersiella skäl upplyftande känsla av att allt ordnar sig.

© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-02-02.