The Outsiders & Rumble Fish

The Outsiders
USA 1983. Regi Francis Coppola Manus Kathleen Rowell Förlaga Roman Titel The Outsiders (1967) Författare S.E. (Susan Eloise) Hinton Foto Stephen H. Burum, Klipp Anne Goursaud Musik Carmine Coppola Med C. Thomas Howell Ponyboy Curtis Matt Dillon Dallas Winston Ralph Macchio Johnny Cade Patrick Swayze Darrel Curtis Rob Lowe Sodapop Curtis Emilio Estevez Two-Bit Matthews Tom Cruise Steve Randle Glenn Withrow Tim Shepard Diane Lane Cherry Valance S.E. Hinton sjuksköterska Producenter Fred Roos, Gray Fredrickson Produktionsbolag Pony Boy Inc. för Zoetrope Studios Längd 1.31.

Rumble Fish
USA 1983. Regi Francis Coppola Manus S.E. Hinton, Coppola Förlaga Roman Titel Rumble Fish (1975) Foto Stephen H. Burum Klipp Barry Malkin Musik Stewart Copeland Med Matt Dillon Rusty James Mickey Rourke Motorcycle Boy, Rustys storebror Dennis Hopper deras far Diane Lane Patty Diana Scarwid Cassandra Vincent Spano Steve Nicholas Cage Smokey Christopher Penn B.J. Jackson William Smith snuten Patterson Tom Waits bartendern Benny S.E. Hinton prostituerad Producenter Fred Roos, Doug Claybourne Produktionsbolag Hot Weather Films för Zoetrope Studios. Längd 1.34.

Francis Ford Coppolas stjärna var i fritt fall med konkursen för hans Zoetrope Studios efter den ekonomiska katastrofen med älsklingsprojektet, den experimentella musikalen Älskling, jag hatar dig (One from the Heart, 1981). På vägen ner korsade han spår med en samling unga skådespelare på väg upp i Hollywoods hierarki, snart kollektivt benämnda som ”Brat Pack”. I Tulsa, Oklahoma, spelade de in två filmer som premiäråret 1983 möttes av en oförstående kritikerkår skadeglatt sparkande på den redan utslagne regissören. Men hans två ungdomsfilmer, färgsprakande romantiska The Outsiders och svartvit-expressionistiska Rumble Fish, blev favoriter hos såväl tonårspubliken som cineaster, om än det tog några år för den senare att hitta sin publik.

Bakgrunden till de två produktionerna är originell för Hollywood: En skolbibliotekarie i Salinas, Kalifornien hade 1980 skrivit ett brev till Coppola via Paramount där hon uppmanade honom att filmatisera elevernas favoritbok: The Outsiders. Brevet, tillsammans med ett bifogat exemplar av boken, vidarebefordrades till Zoetrope för att slutligen hamna hos producenten Fred Roos. Han såg möjligheten att sy ihop ett kommersiellt attraktivt paket av unga stjärnskott med en ungdomsroman som blivit en klassiker.

År 1982 fick Roos och Coppola finansiering till The Outsiders som en mediumbudgetfilm på strax under tio miljoner dollar från Warner Bros. Deras pitch: ”Borta med vinden för fjortonåriga flickor”. Att det just blev Warner Bros. som hostade upp pengarna var ironiskt eftersom deras tidigare samarbete med Coppola slutat i idel katastrofer. De producerade hans tre första spelfilmer: komedin Big Boy (You’re a Big Boy Now, 1967), musikalen Finian’s Rainbow (1967) och konstfilmen Älska aldrig en främling (The Rain People, 1969). De hade dessutom plockat upp Zoetrope-produktioner som George Lucas THX1138 (1971), Wim Wenders Hammett och Caleb Deschanels Utbrytaren (The Escape Artist, båda 1982) för distribution och marknadsföring. Samtliga blev kostsamma floppar.

Trots en mestadels oförstående, för att inte säga aggressivt nedlåtande, kritikerkår blev filmen en succé. Coppola fick därför fria händer – den här gången av Universal – att filmatisera Rumble Fish efter behag. Budgeten han fick var nu lägre, men så ville han också göra allt det han inte kunde med The Outsiders: en kompromisslös auteurfilm i vilken han kunde flexa sina konstnärliga muskler och visa för världen att Hollywood inte lyckats förminska honom till en profillös filmbolagsslav.

Filmerna är på alla sätt varandras kontraster, stilistiskt och kommersiellt. Om The Outsiders var en omedelbar kassasuccé i samtiden, skulle den på sikt komma att överskuggas av den konstnärligt kraftfullare men ekonomisk misslyckade Rumble Fish. Tillsammans är de som två sidor av samma tonårsmynt, svajande mellan extrema känslor av lycka, melankoli, aggression, kärlek och kåthet.

Båda bygger på romaner av S.E. (Susan Eloise) Hinton. The Outsiders publicerade Hinton 1967 som 19-årig skolelev i Tulsa. Den har till dags dato sålt i mer än 15 miljoner exemplar och säljer fortfarande cirka halvmiljonen varje år. Här slår Hinton an en romantisk ton som färgas av huvudpersonen Ponyboys passionerade litteraturintresse för bland annat poeten Robert Frost och Borta med vinden-författaren Margaret Mitchell.

Handlingen i utspelar sig i Tulsas kärva arbetarklasskvarter. I The Outsiders bor Greaser-grabbgänget på fel sida av järnvägen och har återkommande gängslagsmål med överklassungdomarna, Socs (Socialites). Hinton har skrivit in sig i två av romanens figurer: bokslukande Ponyboy och den brådmogna tonårstjejen ”Cherry” som trots att hon är från överklassen blir kompis med Ponyboy och hans ligistpolare Dallas.

Klasskampens krassa verklighet blir i The Outsiders drastisk, bokstavlig. Inte minst när en gängmedlem i Socs innan fajten med Greasers säger till Ponyboy: ”No matter if you whip us, you’ll still be here where you were before, at the bottom, and we’ll still be the lucky ones, at the top, with all the breaks.” Symbolroman är inte Hintons grej, utan en rättfram prosa som kan tyckas påver för postmodernisten som älskar berättelser där språket är det enda som händer. Samtidigt når Hinton sin unga publik med sin rättframma, osminkade prosa om en social verklighet som läsarna känner mer än väl.

Trots att romanen blivit en klassiker i ungdomslitteraturen är den (och Rumble Fish) fortfarande kontroversiell i USA på grund av det grova språkbruket och skildringarna av sex, fylla och våld bland tonåringar. Bland annat har många kristna skolor bannlyst boken från sina bibliotek. Men det är inte de ingredienserna som lockat läsare utan Hintons förmåga att lyfta romanfigurerna från stereotyper till blodfyllda, tänkande människor jämställda med vuxenlitteraturens persongallerier.

Hon låter dem fyllas av existentiella tankar från såväl litteraturhistoriens stora romanförfattare som samtida filosoferna Jean-Paul Sartre och Albert Camus. Och det finns social dimension i deras revolt mot vuxensamhället, dess tomma konsumtionskultur och inskränkta, repressiva aggressioner mot allt som faller utanför de rådande normerna.

The Outsiders was the type of film that I personally like, a melodrama with a romantic tone. I liked the book a lot when I read it; I thought it was sweet and youthful and had something in it’s little simple theme that was of value and I wanted to make the picture very much as the book was. – Coppola

The Outsiders berättar Coppola på klassiskt sätt, kronologiskt och lättillgängligt, i färgsprakande Technicolor-färger och med ett vidfilmsfoto i 2.35:1 som påminner om det Hollywood på sin konstnärliga och kommersiella höjdpunkt under 1940- och 50-talen. Parallellerna till Hollywoods guldålder är uppenbara. Filmens färgsprakande palett, med nyckelscenerna badande i solnedgångens färger av blodrött och gyllengult är tydligt kopplad till Ponyboys (C. Thomas Howell) hänförda inlevelse i Margaret Mitchells bästsäljare Borta med vinden (Gone with the Wind, 1936), producerad 1939 som actionsnyftare med storbolaget MGM:s samlade resurser. Men det är Robert Frosts dikt ”Nothing Gold Can Stay” (1923) som får ge röst åt hans gränslösa livslust.

Det är Ponyboys värld, hans drömmar som filtrerar den annars solkiga och hopplösa tillvaron för honom och hans gäng. ”Stay gold!” blir till ett mantra för den veke Ponyboy som påminner honom om sitt människovärde mitt i hopplösheten. Det kan förklara varför han på senare år blivit särskilt älskad av unga homosexuella av båda könen, något Hinton själv antytt inte är en slump. Kanske var det bara så att Ponyboy inte hann ut ur garderoben innan sista sidan.

Kring honom utspelar sig ett Romeo-och-Julia-drama mellan småkriminelle Dallas (Matt Dillon) och tuffa överklassbruden Cherry (Diane Lane), som får en fortsättning i deras snarlika roller i Rumble Fish. Men framförallt är romanen en hyllning till solidariteten arbetarklassgrabbarna visar varandra trots deras trasiga liv och en framtid som knappast ter sig särskilt ljus för någon av dem. Ponyboy personifierar på så sätt berättelsens humanistiska budskap om att själen är större än den trånga och trångsynta värld som begränsar hans och kompisarnas liv.

[Rumble Fish] was written when Susan Hinton was older – and drunk I think. It had tremendous really impressive vision and dialogue and characters and complicated ideas the kind of ideas you don’t really understand in your head but you feel that you understand them. It’s the fact that you keep thinking about it that makes it enticing. – Coppola

I kontrast till The Outsiders berättar Coppola Rumble Fish i normalformatet 1.85:1, ett kontrastrikt svartvitt foto, perspektivförvrängande 14mm-objektiv och en dramatisk ljussättning som för tankarna till tysk expressionism och amerikansk film noir. Det finns ett experimentellt anslag i de surrealistiska dröminslagen, de återkommande time-lapse-bilderna på moln som böljar över stadslandskapet – en påverkan från Godfrey Reggios experimentella dokumentär KOYAANISQATSI, som färdigställdes vid samma tid med stöd av Coppola – och det subjektiva ljudet som speglar Motorcycle Boys (Mickey Rourke) hjärnskada med färgblindhet, partiell hörselnedsättning och introverta, existentiella grubblerier.

Filmen är fylld med rastlöst bubblande, percussion-driven jazzrockmusik av Stewart Copeland, då trummis i The Police, bilder ur extrema kameravinklar och med ett ibland övertydligt symbolspråk. Tydligast blir kopplingen till expressionismen i den enorma klockan utan visare. Den antyder att handlingen i The Outsiders och Rumble Fish – i kläder, arkitektur och subkultur signalerat som tidigt 1960-tal – utspelar sig i ett tidlöst överallt-ingenstans. Rollfigurerna skulle lika gärna kunna höra hemma i en antik-grekisk tragedi som i ett Shakespeare-drama. Eller varför inte i tonårens universella drömvärld av stora tankar och pockande hormoner.

Här blir Motorcycle Boy den tragiske, legendomspunne hjälten som återvänder från sin landsflykt, märkt av sina upplevelser och oförmögen att återgå till sitt gamla liv. Rusty James (Matt Dillon) är hans mer hetlevrade bror som förgäves försöker växa in i storebroderns kostym genom att anamma dennes krigarideal och poetiska språkbruk. Glasögonprydde Steve (Vincent Spano) är Tulsas Homeros som nedtecknar de historiska händelserna han bevittnar, inte minst Rusty James heroiska seger över den knarkpåtände och skrupellöse gängledaren Biff (Glenn Withrow) – återkallande Akilles tvekamp mot Hektor vid Troja. Och knarkarbruden Cassandra (Diana Scarwid) är förstås berättelsens profetiska orakel.

Inför rollen som Motorcycle Boy gav Coppola en biografi om Napoleon och några romaner av Albert Camus till Rourke. Och nog påminner hans grandiosa trashank om en härskare som fallit från tronen, en melankolisk kung Lear bland resterna av sitt kungadöme, nu söndrat av inre strider. När han tar Rusty James med på en krogrunda bland stans sunkiga biljardhak möts han höviskt av gamla undersåtar och beundrare som minns fornstora dagar.

Coppolas mest inspirerade ingivelse var annars att sätta Dennis Hoppers i rollen som den alkoholiserade fadern till motorcykelgrabbarna. Ett konstnärligt självklart val som gör att Rumble Fish fortsätter där Hoppers regissörsgenombrott Easy Rider (1969) slutade med att hans rollfigur Billy (the Kid) brutalt skjuts ner och lämnas att dö i ett dike någonstans i Sydstaternas redneck-obygd. Här är det som om han återuppstått, skadeskjuten till kropp och själ – en spillra av den vägens stolte cowboyriddare han en gång var.

Rumble Fish är pretentiös i ordets bästa mening. Just därför rör den vid tonårsnerven hos alla oavsett ålder. När Coppola låter Rusty James sväva iväg från sin livlösa kropp för att i en efter-döden-upplevelse höra kompisgängets hyllningar och bevittna flickvännen Pattys (Diane Lane) bittra tårar, då avtäcker han en skamfylld masturbationsfantasi som odlats i pojkrum världen över i alla tider. Oavsett om man tycker att det Körkarlen-inspirerade greppet är banalt eller sublimt blir scenen genuint pubertal och därför i sammanhanget alldeles, alldeles äkta.