USA 1999. Regi och manus: Mike Judge. Foto: Tim Suhrstedt. Musik: John Frizzell. I rollerna: Ron Livingston, Jennifer Aniston, David Herman. Ajay Naidu, Diedrich Balder, Stephen Root, Cary Cole.
Biopalatset i Malmö, Sandrews i Lund
Huvudpersonen Peter sitter i en av många exakt likadana grå kontorsmoduler och hunsas av sina dumdryga, sadistiska chefer medan han korrigerar datorprogram inför år 2000. Ungdomen försvinner in i en tillvaro av monoton meningslöshet. Själslig undergång hotar.
Men han rymmer inte med terrorister eller beger sig ut på en privat vendetta, som de snarlika kontorsslavarna i BRAZIL och Falling Down. Istället går han till en arbetshypnoterapeut i förhoppningen om att försättas i ett Prozac-liknande lyckotillstånd så att han ska sluta bry sig om livets jävligheter.
Terapeuten försänker honom i ett transtillstånd, där han frigörs från hämningar, och dör sedan omedelbart i en hjärtinfarkt. Resten av filmen är alltså en iscensättning av Peters ohämmade fantasier: han bjuder ut sin drömflicka, han blir chef utan ansträngning och han begår ett till synes perfekt brott med ett datorvirus som överför avrundade delar av ören från företagets transaktioner till ett eget konto.
Som social hämndfantasi lyckas filmen bäst i ironin över konformismen på företaget, chefernas subtila översitteri och de anställdas förlamande skräck inför hotet om att förlora arbetet. Men när det verkligen gäller att sparka den amerikanska storföretagskulturen i skrevet, då backar filmen. Mot slutet häpnar man över hur Peter först ångrar sitt brott, lämnar tillbaka pengarna och sedan med sin nyvunna flickvän glatt konstaterar att de flesta avskyr sina arbeten och att det istället gäller att finna lyckan i kärleken.
Denna plötsliga, idiotiska lovsång till liknöjdhet och anpassning är bisarr, inte minst eftersom den är en total omkastning av filmens tidigare hållning. Likaså är det svårt att fatta tycke för en film där huvudpersonen dagarna i ända i praktiken gör ingenting på arbetet och sedan fantiserar om att undslippa ekorrhjulet för att göra… ingenting.
Regissören och manusförfattaren Mike Judge kanske umgås med zombier. Min erfarenhet är däremot att de flesta människor är fantasifulla och kreativa men att det inte finns särskilt många arbeten som tar tillvara deras resurser.
Mike Judge, känd som tecknaren bakom Beavis och Butt-Head, spelfilmsdebuterar här med verkliga skådespelare. Hans kantiga och stela teckningsstil får här en beklaglig motsvarighet i regiarbetet. Scenerna avfilmas konventionellt och opersonligt, rollgestalterna är tvådimensionella och dialogen fantasilös.
Signifikativt är att de mest karikatyrartade bifigurerna chefen Lumbergh och den musaktige neurotikern Milton fungerar bäst. Ändå är Judge även i sina bästa stunder ljusår från betydligt mer ambitiösa och intelligenta kollegor i komedifacket som bröderna Coen.
© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-06-11.