13:e våningen

Tyskland/USA 1999. The 13th Floor. Regi: Josef Rusnak. Ma­nus: Josef Rusnak, Revel Centeno-Rodriguez. Foto: Wedig von Schultzendorff. Musik: Ha­rald Kloser. I rollerna: Craig Bierko, Armin Müller-Stahl, Gretchen Mol, Vincent D’Onofrio.

13:e våningen är ännu en filmatisering av den amerikanske science fictionförfattaren Daniel Galouyes bästa roman: Simula­cron-3, från 1964. Första gången gjordes den som tv-serie i två delar för tys­ka ARD av R.W. Fassbinder under titeln WELT AM DRAHT (1973). Nu har den blivit en tysk-amerikansk samproduktion med både pengar och filmfolk från bägge länderna. Resultatet är tyvärr medio­kert.

Kvaliteterna kommer näst­an helt från Galouyes intrika­ta berättelse, en film noir-in­spirerad mordhistoria som utspelas i parallella, virtuella världar på 1930-, 1990- re­spektive 2020-talet. De exi­stentiella frågeställningarna om världen som föreställning och om individens kamp för att med fri vilja ta kontroll över sin tillvaro är typiska för sf-genren under efterkrigsti­den.

En regissör med en gnutta dramaturgisk och visuell fan­tasi skulle utan svårigheter åstadkommit en spännande och tankeväckande film. Men Josef Rusnak är inte den re­gissören, då läroåren som as­sistent åt Roland Emmerich (Godzilla, 1998) tycks ha resulte­rat i konstnärlig utslätning.

Under en polerad men dra­matiskt sömnig yta – präglad av ett slappt berättartempo och oinspirerade dialogparti­er – kämpar skickliga skåde­spelare som Armin Müler-Stahl och Vincent D’Onofrio för att gjuta liv i filmen. Mot dåligt manus och regi hjälper det dock föga.

Varför just 13:e våningen får biopremiär när den snarliknande Dark City (1997) av Alex Proyas gick direkt till videohyllorna är dessutom ett mysterium.

© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-12-11.