A Quiet Place – Michael Tapper

USA 2018. Regi: John Krasinski. Skådespelare: Emily Blunt, John Krasinski, Millicent Simmonds, Noah Jupe. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.35.

I floden av likgiltiga chockmaskiner dyker det då och då upp en titel som sticker ut i skräckfilmsgenren, som IT FOLLOWS (2015) eller THE PURGE (2013). Årets godbit, om man får tro de amerikanska kritikerna, är A Quiet Place. Och nog har den sina nagelbitande stunder, men den är knappast så originell som man låtit påskina.

Premisserna har hämtats från thrillern DON’T BREATHE (2016): Huvudpersonerna måste manövrera dödstyst genom en katt- och råttalek med en blind men livsfarlig motståndare som orienterar sig med hjälp av hörseln. Här är det blinda människoätande monster med jätteöron som dykt upp från ingenstans för att käka upp den larmande mänskligheten. Ett liknande upplägg finns i kommande The Silence – om en familj på flykt undan grottmonster som jagar sina byten med öronen på skaft – vilket i sin tur har sin förebild i grottrysaren Instängd (The Descent, 2005).

A Quiet Place handlar om överlevande familjen Abbot på den amerikanska landsbygden. Regissören John Krasinski spelar pappa Lee, hans fru Evelyn görs av äkta makan Emily Blunt och deras tre barn är Marcus (Noah Jupe), Beau (Cade Woodward) och döva Regan, spelad av döva Millicent Simmonds, filmens verkliga fynd. Prologen börjar dag 89 efter monstrens ankomst, men vad som egentligen hänt får publiken själv pussla ihop med hjälp av tidningsrubrikerna som skymtar förbi.

Familjen har klarat sig i tillvaron genom maximal ljuddämpning, bland annat med hjälp av teckenspråk. Men ett litet misstag får, som vi ser, fatala konsekvenser. Därefter hoppar filmen fram drygt ett år i tiden till att Evelyn väntar ett nytt barn.

Originalmanuset av Bryan Woods och Scott Beck lär bara ha haft en replik, men genom dövspråk och viskande tal har Krasinski packat in mångfalt fler. Mestadels överflödiga. Än mer störande är det malplacerade musikspåret. I en intervju menar han att filmen, utan musik, hade uppfattats som experimentell. Ett besynnerligt påstående eftersom hans annars så konventionella berättarteknik har drygt hundra år på nacken.

I stället är det just i scenerna då det rena miljöljudet med alla sina diskreta skiftningar får samspela med skådespelarnas uttrycksfulla mimik och talande kroppsspråk som skräcknerven kittlas på allvar. Förhoppningsvis får vi i en framtida bd/dvd-utgåva möjligheten att välja bort musiken. Då blir filmen betydligt mera se- och hörvärd.

A QUIET PLACE, PART II (2021)