Filmcensuren Statens Biografbyrå (SB) firade 2011 hundraårsjubileum genom att vuxencensuren avskaffades och att myndigheten den 1 januari slogs samman med kommittén Medierådet (1990–2004 Rådet mot skadliga våldsskildringar, kallat Våldsskildringsrådet) till Statens Medieråd, SM. Eftersom teatercensuren avskaffades 1872 var filmen den enda konstformen som censurgranskades under 1900-talet. Anledningen var att beslut om inskränkningar av visanderätten för filmer först låg på lokala polismyndigheter. Det som ansågs väcka anstöt i en stad gick an att visa i en annan, och med det nya mediets institutionalisering när biograferna spreds över landet kring 1904–05 blev censur en het debattfråga.
Film = konst?
Liksom när det gällde kioskdeckarna i Nick Carter-debatten och senare dansbaneeländet, serietidningarna, videovåldet och rollspelen var det främst bildad medelklass som var indignerad över utbudet och sade sig vilja rädda den otvättade underklassens barn undan filmens andliga mörker. Exakt vad som skulle censureras var dock omtvistat, och snart tröttnade filmbranschen på det lokala godtycket. De tryckte på statsmakten för att inrätta enhetliga, nationella lagar och förordningar som de kunde förhålla sig till, och 1909 tillsattes en utredning med tre sakkunniga.
År 1911 skapades världens första filmcensurmyndighet, Statens Biografbyrå, SB. Den skulle klippa eller förbjuda filmer som ansågs ”strida mot allmän lag eller goda seder eller eljest kan verka förråande, upphetsande eller till förvillande av rättsbegreppen”. Bland det man särskilt slog ner på var ”skräckscener, självmord eller grofva förbrytelser”. Till tidiga offer hör Frans Lundbergs melodram Dockan (1912), som totalförbjöds med censurbeteckningen vit enligt motivationen ”grova förbrytelser, vansinne”. Samma år stoppades även Victor Sjöströms kärlekstragedi TRÄDGÅRDSMÄSTAREN eftersom den i ett avslutande självmord på en bädd av rosor ansågs ”rättsförvillande genom döden i skönhet”.
Ovanstående ingrepp gällde barnförbjudna filmer. Enda åldersgränsen gick vid 15 år. Under det var man än mer grannlaga i enlighet med formuleringen om att förbjuda sådant som kunde ”skadligt uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling eller hälsa”. Konstnärliga hänsyn ordades det inte mycket om. Tvärtom hade högkulturens försvarare med den uppburne skådespelaren Anders de Wahl som banérförare hållit ett möte 1911 under rubriken ”Är biografdramat konst?” och besvarat sin egen fråga med ett rungande ”Nej!”
Den politiska saxen
Vid första världskrigets utbrott 1914 gjordes ett tillägg till censurlagstiftningen. Hädanefter skulle Statens Biografbyrå genom klipp eller förbud också ingripa mot inslag som ansågs ”olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt”, dessutom mot sådant som kunde upplysa om och skada rikets försvar. Bland annat stoppades en journalfilm från franska Pathé som visade hur tyska agenter anstiftade upplopp i USA för att förhindra vapenleveranser till Ententen (Frankrike-Ryssland-Storbritannien). Mer uppmärksammad var totalförbudet av Cecil B DeMilles The Little American (1917), i vilken blodtörstiga och våldtäktsbenägna tyska ”hunner” ger sig på den kvinnliga huvudrollgestalten, spelad av Mary Pickford, då hett älskad som Amerikas lilla fästmö. Under krigsåren 1914–18 gjordes totalt 123 ingrepp i journalfilmer och 30 i spelfilmer.
Men kontroverserna fortsatte även i fredstid. Eftergivenheten mot Tyskland är som allra mest slående när den tyske militärattachén överste von Giese kallas in som rådgivare i klippningen av Charlie Chaplins På axel gevär (Shoulder Arms, 1918). Mellankrigstidens mest infamösa politiska ingrepp var annars totalförbudet av Sergej Eisensteins revolutionsfilm Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets Potemkin, 1925) med gummiformuleringen ”upphetsande”. Den visades likväl i många storstäder av slutna sällskap filmentusiaster, bland annat Lunds Studenters Filmstudio.
Andra världskriget blev en ny tid av tveksam censurpolitik. Till omskrivna offer för denna hör Chaplins Diktatorn (The Great Dictator, 1940) och Leslie Howards Pimpernel Smith (1941), Den första lämnades aldrig in eftersom den inte bedömdes bli godkänd, den andra blev trots omfattande klippning totalförbjuden 1943. Båda fick premiär först 1945 när Tredje riket låg i ruiner. Däremot kunde tyska propagandadokumentärer som Segern i väster (Sieg im Westen) och Blixtkrig (Feldzug in Polen, båda 1941) visas efter några blygsamma klipp, vilket vållade pressdebatt. Opportunism var ett av de snällare tillmälena från kritikerna. Intressant nog slank svenska produktioner igenom oskadda. Trots tyska påtryckningar gjordes inga ingrepp i antinazistiska filmer som Hasse Ekmans Excellensen (1944). Fast vid det laget anade man utgången av andra världskriget.
Kalla kriget innebar ny politisk flexibilitet. Sovjetiska filmer med udden riktad mot väst, som Vi vill hem och De dömdas sammansvärjning (båda 1950), förbjöds av med hänvisning till den utrikespolitiska formuleringen. Totalförbudet av I Married a Communist (1950) motiverades däremot av våldsinslagen, och i övrigt klarade sig de flesta amerikanska filmer undan förbud med några klipp av våldsskildringar – bland annat Jag var kommunistspion (I Was a Communist for the FBI, 1951), Spioncentral Hawaii (Big Jim McLain, 1952) och Hjärntvättad (The Manchurian Candidate, 1962). Svenska filmer av antikommunistisk karaktär som Edvard Persson-filmen Pimpernel Svensson och Sånt händer inte här (båda 1950) i regi av Ingmar Bergman klarade sig utan några ingrepp.
I mitten av 1960-talet gick kalla kriget in i en lugnare fas, och så småningom inleddes SALT-förhandlingarna som syftade till ömsesidig kärnvapennedrustning. Trots fortsatt terrorbalans avtog propagandakriget i intensitet och därigenom behovet av den politiska censuren. Då kunde amerikansk populärkultur till och med släppa in sovjetiska hjältar i spiongenren, som den omåttligt populäre Illya Kuryakin (David McCallum) – partner med Napoleon Solo (Robert Vaughn) i tv-spionserien Mannen från UNCLE (1964–68).
En kuriös incident var de spanska påtryckningarna för att få SB att klippa i Jag är nyfiken – gul (1967), scenen då Lena (Lena Nyman) hugger sönder ögonen på en bild av Franco. I övrigt lades den politiska saxen i träda tills den delen av censurlagstiftningen formellt avskaffades 1985.
Under belägring
Den politiska radikaliseringens och sexfrigörelsens 1960-tal satte censuren under ständig debatt. Efter tvisterna kring Ingmar Bergmans Tystnaden (1963), som släpptes oklippt med 15-årsgräns, och Vilgot Sjömans 491 (1964), som släpptes med 15-årsgräns efter klipp i såväl filmremsan som ljudbandet, tillsattes en utredning. Det fick till följd att den särskilda lagstiftningen om sårande av tukt och sedlighet avskaffades 1971, men i praktiken var förbudet mot porr och sex på film redan ur bruk sedan flera år tillbaka. Då hade delar av vänsteropinionen emellertid svängt och betraktade särskilt amerikanskt filmvåld som cynisk kulturimperialism; feminister vände sig mot pornografin såsom ett uttryck för både kapitalismens förtingligande av människan och patriarkala maktstrukturer.
Videovåldsdebatten blev en följd av den nymoralistiska bron som i mitten av 1970-talet slogs mellan höger och vänster. Utlösande blev samhällsprogrammet Studio S reportage den 2 december 1980 som dramatiskt höjde såväl försäljningsstatistiken på videobandspelare som styrkan i moralpanikens rop på förbud. I enlighet med lagstiftningar 1981, 1982 och 1986 underkastades de nu samma granskning som biograffilm med stöd i lagparagrafens formulering om ”förråande inverkan”. Särskilt slog man ner på kombinationen sex, våld och tvång i porrfilm.
Debattklimatet skulle emellertid än en gång förändras på 1990-talet, då sex-, kult- och skräpfilm fördes in även i den svenska mittfåran genom bolag som Klubb Super 8, och då feministisk porr kom på modet på grund av produktioner från bland andra Lars von Trier, under varumärket Puzzy Power. Klippningen av Martin Scorseses Casino (1995) blev upphov till förnyad censurdebatt. Tre klipp, bland annat av en scen som visar hur en man torteras med huvudet i ett skruvstäd, upprörde regissören så att han skrev ett protestbrev till SB. Brevet sattes även in innan förtexterna på alla svenska filmkopior. Att censuren kunde drabba en finkulturellt upphöjd auteur hade inte hänt på många år väckte åter frågan om myndighetens vara eller inte.
Lagstiftningen kring filmcensur hade redan från början öppnat för möjligheten att överklaga censurbeslut till domstol och, ytterst, till regeringen. Tills 1955 föranledde inga överklaganden några ändringar. Sedan gick tendensen åt andra hållet; rättsinstanserna kom i ökande takt att upphäva SB:s beslut. Till uppmärksammade fall hör frisläppandet med femtonårsgräns men utan klipp av Stefan Jarls Dom kallar oss mods (1968), James Bond-filmen Moonraker (1979) och Martin Scorseses Cape Fear (1991). Ett prejudicerande fall av betydelse blev också att ungdomsfilmen Sökarna (1993), som fick en femtonårsgräns på bio efter flera klipp, frisläpptes på video.
I praktiken upphörde ingreppen i barnförbjudna filmer efter debaclet kring Casino, med visst förbehåll för våldsinslag i porrfilm. Flera tidigare utredningar (SOU 1969:14 och 1983: 70) hade föreslagit vuxencensurens avskaffande, bara för att se förarbetena läggas åt sidan under opinionstrycket från tongivande grupper. Först 2010 togs tankarna om att jämställa filmens status med tryckfrihetsförordningen till heders när censuren mot barnförbjuden film avskaffades. Vid årsskiftet 2011 stängdes portarna definitivt för Statens Biografbyrå. Men åldersgränserna fanns kvar på nya Statens Medieråd, och de var under fortsatt debatt.
Censur och åldersgränser
Straffmyndighetsåldern 15 år var den enda åldersgränsen åren 1911–59. År 1949 tillsatte dock riksdagen en filmkommitté som 1954 föreslog en 11-årsgräns. Då blev det avslag, men fem år senare väcktes frågan igen, och eftersom branschen ställt sig positiv klubbades både den nya åldersgränsen och en helt ny censurförordning igenom 1959 med verkställighet den 1 januari 1960. Men också den nya åldersgränsen ifrågasattes snart, och när Astrid Lindgren-filmatiseringen Bröderna Lejonhjärta belades med 11-årsgräns utbröt en indignerad presstorm. I all hast beslutades om en ny 7-årsgräns, som började gälla 1978. Det nya tillägget i filmcensurförordningen kallades ”lex Lejonhjärta”, men vid en omprövning av filmen på Statens Biografbyrå några år efter premiären fastställdes likväl 11-årsgränsen för filmen som skapat den nya åldersgränsen.
Med 1980-talets videovåldsdebatter och censurlagstiftningar kring videogram blev åldersgränserna åter omstridda. Redan under 1970-talet hade man efter brittisk förebild diskuterat en 18-årsgräns. Den infördes nu för videogram, men inte som tvång utan som vägledande för uthyrning och försäljning. Under 1990- och 2000-talens diskussioner kring framförallt porrfilm med våldsinslag – skildrat bland annat av Alexa Wolfs omstridda dokumentär Shocking Truth (2000) – återkom 18-årsgränsen som en alternativ ny vuxengräns för film utan klipp. I det politiska klimat som rådde 2010, då vuxencensuren avskaffades var det alternativet inte längre aktuellt.
För censurförespråkarnas alla ansträngningar undergrävdes med den medietekniska revolution som inleddes med introduktionen av videoteknik, satellit- och kabel-tv för hemmabruk under 1980-talet. Filmer som förbjöds, klipptes och belades med höga åldersgränser nådde alla fall en stor publik i vhs- och dvd-format eller via det nya tv-utbudet. Än mer oreglerad blev internetmarknaden med möjlighet till streaming, piratnerladdningar och Youtube-visningar. Det censurbeslut som fattades i december 2010 var bara en anpassning till rådande faktum. Men trots att tonåriga fans till nya kulturfenomen på bio kunde se sina idoler ocensurerade i olika videoformat inom ett halvår efter biopremiären är diskussionerna kan det fortfarande storma kring åldergränserna.
Aktuellt under november 2011 var fallet med The Twilight Saga: Breaking Dawn, del 1, den fjärde filmen i Twilight-serien. Efter första prövningen gav Medierådet filmen en 15-årsgräns, något som motiverades med följande formulering:
”Framställningen innehåller en genomgående ångestfylld tematik som skildrar hur en kvinna bryts ned av sin graviditet samt obehagliga resonemang kring vad det är hon bär inom sig. Detta i kombination med scener som skildrar blodiga människor och blodiga vampyrattacker, samt en utdragen skildring av en akut och blodig förlossning där magen skärs upp på en skrikande kvinna med ett dramatiskt efterspel, bedöms kunna vara till skada för välbefinnandet hos barn under 15 år.”
Bakom motivationen låg dessutom att 11-årsgränsen möjliggjorde för barn från sju år att se filmen i vuxet sällskap. Filmens svenska distributör, Nordisk Film, skickade därför in en textad kopia till omprövning och begärde ett nytt utlåtande, som dock blev detsamma som förut. Då vände sig Nordisk Film till kammarrätten, som handlade ärendet med anmärkningsvärd hastighet och slog fast att den svensktextade kopian var att betrakta som en ny film, och med det fastställde man en ny åldersgräns: 11 år.
Det som nu hände var att många film- och kulturkritiker – annars inte kända som censurvänner – rasade. I Göteborgs-Posten kallade recenserande Mats Johnson SM:s beslut för ”obegripligt” med tanke på att en sjuåring nu kunde se en förlossningsscen ”som hör till det mest groteska jag sett på bio i år”. Helsingborgs Dagblads kulturchef Gunnar Bergdahl tyckte att det ansvariga kammarrättsrådet Birgit Råberg var värd ett ”knippe fribiljetter och en extra stor chokladkartong till jul”, underförstått för att hon därmed avvärjde femtonårsgränsens ”skräckinjagande hot mot filmens maximalprofit”.
Debatten, som också handlade om den mormoninfluerade ideologi som genomsyrade filmen, pekade på det återkommande temat om censurens godtycklighet. För visst var det tydligt att omprövningen påverkades av att det handlade om en film som genom intäkter motsvarande två miljarder svenska kronor enbart i biointäkter per titel – Breaking Dawn, del 1 är den fjärde i serien – har blivit en ekonomisk maktfaktor i branschen.
© Michael Tapper, 2012. Publicerad i Stefan Westander (red.) Nationalencyklopedin Årsbok 2012. Malmö: Nationalencyklopedin 2012, s. 186–189.