Förråande scener skulle klippas bort

Frågespaltsvar-filmcensurteckning liten

Statens Biografbyrå inrättades 1911 och är världens äldsta statliga filmcensur. Beslutet om en nationell biografförordning togs den 22 juni och började gälla den 1 november det året. Men på grund av de tusentals filmer som skulle granskas – ordet ”censur” undveks säkerligen för att inte påminna om den teatercensur som avskaffades 1872 – påbörjades verksamheten redan i september. Det stora antalet filmer berodde dels på att långfilmen ännu inte hade slagit igenom (på bio visades ett program av filmer med skiftande speltid, från fem till 25 minuter), dels på att biografernas program skiftade flera gånger i veckan.

Liksom i många andra länder hade filmen vid det laget varit hett omdebatterad sedan flera år av läkare, pedagoger, skolpersonal, föräldragrupper och kulturdebattörer. Tongångarna känns igen från senare så kallade moralpanikdebatter under hela 1900-talet, till exempel 1980-talets videovåldsdebatt. Debattörerna oroade sig särskilt för barn ur fattiga miljöer. Dessa ansågs lättpåverkade och riskerade att förledas till synd, kriminalitet och annat moraliskt förfall.

Samtidigt rasade också en snarlik debatt om kioskromanen, främst Nick Carter-deckarna. Och i november 1911 – när censuren formellt är inrättad – hölls en debatt i Stockholm under rubriken ”Är biografdramat konst eller ej?” Svaret blev nej, men intressantare är att debatten överhuvudtaget ägde rum och att den lockade delar av den svenska kultureliten. Det visar att filmen hade slagit igenom även i högre samhällsskikt.

Även filmbranschen ville få enhetliga, nationella censurregler. Den allmänna ordningsstadgan från 1868, som oftast användes för att ingripa mot filmvisningar, tolkades nyckfullt och med högst varierande stränghet av lokala polismyndigheter. En film som var förbjuden i Falun kunde vara tillåten i Örebro och vice versa. Med de nya biografpalats som nu byggdes i de större tätorterna riktade man sig dessutom särskilt till medelklassen. En statlig censur med klipp och åldersgränser skulle stärka filmens sociala anseende.

Arkitekterna bakom Statens Biografbyrå blev tre sakkunniga som utredde frågan för regeringen under 1909-10: filmbolagsdirektören Charles Magnusson, opartiske juristen Per Cronvall och den filmreformistiske seminarieadjunkten Marie Louise Gagner. Utifrån deras betänkande skrevs en biografförordning som enligt paragraf 6 förbjöd ”bilder, hvilkas förevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder eller eljest kunna verka förråande, upphetsande eller förvillande af rättsbegreppen.” Dessutom infördes en 15-årsgräns där särskilda hänsyn skulle tas för att ”ej heller godkännas bilder, som äro ägnade att skadligt uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling eller hälsa.”

”Förråande”, som stod kvar i lagtexten fram till 1990-talet, är den historiskt sett flitigaste använda orsaken till censur, och då för grovt våld. Ett tidigt exempel är filmen Mjölnaren (1911), som betecknades som ”förråande i högsta grad, två mord. En man dränks i en brunn, en annan males sönder av kvarnstenen.” Det som stred mot ”goda seder” var framförallt anspelningar på sex, särskilt känsligt om det var utomäktenskapligt sådant. Berömt är bortklippningen av Asta Nielsens erotiska ”gauchodans” ur Afgrunden (1909) som Jan Troell sedan klippte in i Här har du ditt liv (1966). Men även komedin Kommendantens rustning (1911) drabbades på grund av en ”tête-á-tête mellan frun i huset och inbrottstjuven”.

Tabu var också skildringar av självmord och mentalsjukdom. Victor Sjöströms Trädgårdsmästaren (alt. titel Världens grymhet, 1912) totalförbjöds som stridande mot goda seder och ”rättsförvillande genom döden i skönhet”. Värst drabbad var dock Malmös sensationsfilmare Frans Lundberg, som fick sina flesta filmer under åren 1910-12 förbjudna. En sådan var Dockan (alt. titel Glödande kärlek, 1912), som censurerades med motiveringen ”grova förbrytelser, vansinne”.

Vid första världskrigets utbrott 1914 hade man redan förbjudit politiskt känsliga filmer med beteckningen ”upphetsande” – den användes även 1926 mot Pansarkryssaren Potemkin – men nu gjorde man för säkerhets skull ett tillägg i paragraf 6 om att man inte fick visa film som ”kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt”. Den blev synnerligen omstridd, särskilt med tanke på hur den användes under andra världskriget, och användes knappast efter 1945. Men det var först 1985 som den formellt avskaffades.

© Michael Tapper, 2007. Populär Historia.