Filmåret 2013: Mersmak för Hollywood

Årets biotopplista dominerades av titlar kopplade till kända varumärken, antingen baserade på framgångsrika romanserier och tecknade figurer eller som uppföljare till tidigare succéer. Att filmkritikernas omdömen kunde vara ljumma eller rent av frostbitna påverkade sällan biljettförsäljningen; filmerna var ”critic-proof”, ekonomiskt osårbara för konstnärliga invändningar. Bland serietidningsfilmatiseringarna utgjorde IRON MAN 3 och THOR: THE DARK WORLD Marvel Avengers-seriens starka kort, WOLVERINE ingick i filmsviten om X-Men och Man of Steel var en nystart för DC Comics ikoniska superhjälte på bio efter Bryan Singers flopp med SUPERMAN RETURNS 2006. Andra närmast kassaskåpssäkra lanseringar 2013 var Hunger Games: Catching Fire, del två i filmserien efter Suzanne Collins bästsäljare, och Hobbit: Smaugs ödemark, den andra filmen i Peter Jacksons trilogi efter J.R.R. Tolkiens roman Bilbo: En hobbits äventyr (1937).

Med Oz the Great and Powerful inledde Disney en ny satsning på filmer efter L. Frank Baums klassiska berättelser om landet Oz. Bolagets tidigare försök att anknyta till en av USA:s mest lästa författare och en av Hollywoods mest legendariska framgångar, Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz, 1939), hade gått dåligt. Oz – en fantastisk värld (1985) och tv-produktionen The Muppets’ The Wizard of Oz (2005) blev fiaskon, och undantaget Michael Jacksons mest hårdkokta fans är det väl få som idag minns soulmusikalfilmen The Wiz (1978) med den unga stjärnan i en av rollerna. Inte heller 2013 års upplaga fick något översvallande mottagande, varken hos kritiker eller publik, och det återstår att se om fortsättning följer.

Mest originell av årets storproduktioner var Alfonso Cuaróns allvarsamma rymddrama Gravity, med en minimalistisk rollista bestående endast av Sandra Bullock och George Clooney samt några skådespelarröster genom radiokontakter med jorden. Filmens kärva handling kring två astronauter som blir skeppsbrutna under en rymdfärd och ser ut att vara dödsdömda prisades inte bara av kritikerna och blev höstens publikmagnet, även astronomer och astronautveteraner imponerades av den realistiska iscensättningen. Bidragande till framgången var säkerligen att den stod ut mot en repertoar som annars dominerades av lättsmält action och komedi för barn och unga.

Julian Assange, the Movie

WikiLeaks publicering 2010 av tusentals hemligstämplade amerikanska militärdokument gjorde grundaren Julian Assange till ett världsnamn, och det var bara en tidsfråga innan filmkamerorna zoomade in på hans bakgrund. År 2012 kom den australiska tv-produktionen Underground: The Julian Assange Story, som handlade om hans unga år på 1980- och 90-talen som datorhackare i Melbourne. Filmen bygger delvis på Underground: Tales of Hacking, Madness and Obsession on the Electronic Frontier (1997), en reportagebok av Suelette Dreyfus i samarbete med Julian Assange som handlar om hur den tidiga hackarkulturen växte fram genom nätverkskontakter mellan ungdomar i USA, Storbritannien och Australien. Boken har blivit en klassiker bland nätaktivister, framförallt sedan den lades ut för gratis nerladdning av författaren.

Spelfilmen Underground skildrar hur Assange under hackarnamnet Mendax bildar gruppen International Subversives med två likasinnade. De definierar sig som ”White Hat”-hackare, det vill säga sådana som bara bryter sig in på olika hemliga databaser för att titta men inte stjäla. Under Gulfkriget 1990–91 tar de sig in i Pentagons databas för planering och dokumentation av truppinsatserna, och de blir omgående föremål för en storskalig FBI-insats. Det skildras som ett politiskt uppvaknande för Assange. Filmen fick ett övervägande positivt mottagande i hemlandet och även av Assange själv.

År 2013 blev stormigare. Via WikiLeaks hemsida gick Assange till angrepp mot två omskrivna filmer som han anklagade för såväl faktafel som onda uppsåt. Till saken hör att båda filmerna lutade sig mot böcker av personer Assange hamnat i konflikt med: tidigare medarbetaren Daniel Domscheit-Berg (WikiLeaks: Historien bakom sajten som förändrade en hel värld) och The Guardian-journalisterna David Leigh & Luke Harding (WikiLeaks: Inside Julian Assanges War on Secrecy). Först ut var Oscarbelönade dokumentärfilmaren Alex Gibneys kritikerprisade WE STEAL SECRETS: THE STORY OF WIKILEAKS, en över två timmar lång kartläggning av Assanges och WikiLeaks bakgrund och utveckling. I intervjuer berättade Gibney om hur han försökt få Assange att medverka i filmen, men att denne bara ställde upp mot en miljondollarsersättning. Ändå balanserar filmen ganska väl de kritiska inläggen om Assange och dennes version av hur WikiLeaks grundades och organiserades genom att låta dem bemötas av Assanges försvarare.

Hack i häl följde den betydligt svalare mottagna Hollywoodproduktionen The Fifth Estate, en spelfilm med Benedict Cumberbatch som Assange och Daniel Brühl som hans partner och trätobroder Daniel Domscheit-Berg. Inför den premiären stannade inte Assange, som i fallet med Gibneys film, vid att nätpublicera ett dokument där han gick i detaljerat svaromål på filmens påståenden. Utifrån en rad manusutkast till The Fifth Estate som han fått via läckor inledde han en öppen brevväxling med huvudrollsinnehavaren Cumberbatch där han vädjade om att denne inte skulle medverka i marknadsföringen och helst ta avstånd från hela eländet. Meningsutbytet tystnade dock lika snabbt som filmen försvann tämligen spårlöst från repertoaren.

Som motdrag till dessa filmer nätpublicerade WikiLeaks sin egenproducerade dokumentär Mediastan för gratis direktuppspelning och nerladdning. Med den ville man visa hur arbetet med att samla och sprida information kan gå till. Filmen följer hur en grupp under Julian Assanges ledning via telefon- och datorkommunikation reser med bil från Afghanistan till Ryssland genom de ex-sovjetiska länderna i Centralasien medan man knyter kontakt med tidningsredaktioner som arbetar under mer eller mindre auktoritära och korrupta regimer. Ironiskt nog vittnar kollegorna på ansedda tidningar i väst som The Guardian och The New York Times om hur de står under samma censurtryck från sina hemländers myndigheter och underrättelsetjänster.

För regin av Mediastan stod svenske journalisten Johannes Wahlström, son till den kontroversielle författaren Israel Shamir, som framträtt i olika antisemitiska och förintelseförnekande forum. Även Shamir tillhör den inre kretsen i WikiLeaks efter att ha utsetts till organisationens representant i Ryssland.

Svensk film med A-stämpel

Efter många års jämställdhetsdebatt i svensk film bestämde sig ett antal biografer, filmdistributörer och produktionsbolag för att sätta en A-stämpel på både svenska och utländska filmer som klarade det så kallade Bechdeltestet. Själva testet har sitt ursprung i en tecknad serie från 1985 av amerikanskan Alison Bechdel. För att A-stämplas måste filmen ha minst två namngivna kvinnliga rollfigurer som pratar med varandra om annat än män.

Även höstens svenska utbud med lanseringarna av flera filmer med flickor och kvinnor i fokus tycks ha tagit intryck av debatten. Monica Z, en gestaltning av några år i Monica Zetterlunds karriär, var marknadsdominanten Svensk Filmindustris huvudnummer. Malmösångerskan Edda Magnason prisades visserligen för sin rolltolkning, men även i de välvilliga recensionerna syntes invändningar mot manusförfattaren Peter Birros och regissören Per Flys kronologiska omstuvningar, påhittade möten med internationella storheter och karikerade personporträtt av främst Monicas far Bengt.

Liknande tongångar hördes vid premiärerna av Kjell-Åke Anderssons filmatisering av Åsa Linderborgs bästsäljare MIG ÄGER INGEN och Lukas & Coco Moodyssons skildring av en punktrio tonårsflickor på 1980-talet i Vi är bäst! Huvudrollsinnehavarna berömdes och filmerna fick tummen upp, men recensionerna andades likväl besvikelse över något som lovade så mycket mer än slutresultatet visade. Endast Monica Z blev någon publikmagnet att tala om med drygt halvmiljonen biobesökare.

Desto större entusiasm mötte konstnären Anna Odells långfilmsdebut Återträffen, en intrikat och mångbottnad gestaltning av hur regissören tänker sig en träff med sin gamla högstadieklass 20 år efter skolavslutningen. Utan varken offerkofta eller tillrättalagd dramaturgi iscensätter hon en undersökning av de mobbningsstrategier som hon själv utsattes för och som ingen av förövarna vill göra upp med. Rollerna sitter fortfarande i, något som antyder att ungdomsårens mobbning fostrar till vuxenlivets härskartekniker.

Steven Soderbergh, filmpensionär vid 50

Efter 25 filmer bjöd femtioårige Steven Soderbergh 2013 tack och farväl från filmen för att ägna sig åt annat bildkonstnärskap. En handfull kortfilmer som filmstudent på Louisiana State University och några år som filmklippare i Los Angeles ledde en gång, då för 25 år sedan, fram till långfilmsdebuten sex, lögner och videoband (1989), som vann Guldpalmen i Cannes och slog världen med häpnad. Stjärnstatusen gjorde både honom och uppstickarbolaget MiraMax till storspelare i Hollywood. Men när Soderbergh i stället för en bekväm karriär i mittfåran satsade på experimentella filmer som Kafka (1991) och Schizopolis (1996) med knapert kritiker- och publikintresse började han jämföras med Orson Welles – ung och talangfull men alltför egenartad och kompromisslös.

År 1998 hamnade han dock åter i rampljuset med succén för thrillerkomedin Out of Sight. Därefter varvade han publikfavoriter som flerfaldigt Oscarbelönade TRAFFIC och OCEAN’S ELEVEN (2001, uppföljare 2004 och 2007) med filmexperiment som Bubble (2005) och den episka filmbiografin Che (2008) i två delar. Som få andra i drömfabrikens historia har han inte bara kastat sig mellan olika genrer utan också mellan olika stilar. Till det hjälpte hans både praktiska och teoretiska färdigheter i filmmediet.

Förutom att vara regissör skrev han ofta manus, hanterade filmkameran (under pseudonymen Peter Andrews), klippte (under pseudonymen Mary Ann Bernard) och stod som producent. Han var dessutom en flitig producent av andras filmer och tv-serier, och på grund av sina gedigna kunskaper i filmhistoria ofta anlitad för att medverka på kommentarsspåren till filmklassikerutgåvor på dvd och bluray. Spännvidden mellan hans två filmer med premiär under slutåret var därför en logisk final på karriären.

Thrillern SIDE EFFECTS är en lågmäld och mångbottnad mordhistoria med kritisk udd riktad mot läkemedelsindustrins strategier för att driva upp konsumtionen av psykofarmaka. Skickligt hanterar Soderbergh kamera och klippning för att i samklang med ljud- och musikmixen ge åskådaren subtila vinkar om sanningen bakom rollspelet. Den HBO-producerade tv-filmen Mitt liv med Liberace har däremot en grällare palett av allt från färger och rolltolkningar till musik- och ljudläggning – helt i samklang med den manliga pianoprimadonnans överdådiga shower och livsstil.

Det är naturligtvis synd att förlora en så oförutsägbar begåvning som Steven Soderbergh. Samtidigt gör han något man hade önskat att fler i branschen hade gjort, nämligen att ha modet att sluta när skaparkraften är på topp.

Slaveriet, en afroamerikansk filmhistoria

Trots sin historiska betydelse har slaveriet aldrig fått någon framträdande plats i den amerikanska filmhistorien. Ett sorgligt faktum är att de mest kända titlarna i ämnet torde vara D.W. Griffiths rasistiska epos Nationens födelse (The Birth of a Nation, 1915) och den Södern-romantiserande Borta med vinden (Gone with the Wind, 1939). Inte ens världssuccén för tv-serien Rötter (Roots, 1977) ändrade filmbranschens njugga inställning. Men kanske blir 2013 en milstolpe för förändring med inte mindre än tre uppmärksammade filmer om slaveriet och dess arv i det moderna USA.

Först ut var Quentin Tarantinos spaghettivästerninspirerade film DJANGO UNCHAINED, om en slav som blir prisjägare för att försöka frita sin fru från en av Söderns många plantager. Regissörskollegan Spike Lee var kritisk till att göra en actionspäckad underhållningsfilm i ämnet, men det blev Tarantinos största kritiker- och publiksuccé. Han vann dessutom en rad prestigefyllda priser. På Oscarsgalan belönades Tarantino för bästa originalmanus och Christoph Waltz för bästa manliga biroll, och som ett svar på Lees kritik erhöll filmen även en rad nomineringar och priser på afroamerikanska filmgalor som Black Reel Awards och NAACP Image Award.

På hösten fick Lee Daniels stjärnspäckade epos THE BUTLER premiär. Fritt efter en artikel i Washington Post, tecknar den en bild av afroamerikanen Cecil Gaines (Forest Whitaker), som, född på 1920-talet under slavliknande förhållanden på en plantage i Södern, arbetar sig upp som servitör och butler på en rad lyxhotell till att bli anställd i Vita Huset. Filmen är som starkast i skildringen av hur hans träning i att osynliggöra sig själv som tjänande ”housenigger” på plantagen också gör honom till den perfekta butlern senare i livet. På så sätt visar Daniels hur rasismens strukturer och mekanismer fungerar när de är som mest utstuderade. Filmen fick hyfsat, om än inte entusiastiskt, bemötande men blev likväl med sin låga budget en bra affär för distributören The Weinstein Company.

En närmast enig kritikerkår hyllade däremot Steve McQueens kärvt realistiska 12 Years a Slave. Den byggde på Solomon Northups memoarer med samma namn från 1853. Den skildrar hur Northup som fri man med familj i New York kidnappades och såldes till slavägare i Södern. Endast på grund av ett utsmugglat brev till sin hustru kunde han efter tolv års umbäranden återgå till sitt tidigare liv. I reflektioner över tidigare slavskildringar var det flera kritiker som menade att 12 Years a Slave överträffade det mesta, både som skildring av det dagliga våld och förnedring som ett slavliv innebar men också konstnärligt. I det första hänseendet följde filmen Northups länge bortglömda bok ganska nära och i det senare hävdade McQueen att han var starkt inspirerad av Francisco de Goya.

Även om några var tveksamma till om de tre filmerna också öppnade för ett fördjupat intresse för slaveriet, så visade de att det faktiskt gick att både göra stor filmkonst och dra en ansenlig publik till berättelser om ett så pass känsligt och frånstötande ämne. När detta skrivs har 12 Years a Slave redan efter några veckors begränsad distribution i USA tjänat in sin 20-miljonerdollarsbudget med råge. Och efter all medieuppmärksamhet lär den dra in mångdubbelt mera. Det brukar ge Hollywood mersmak.

© Michael Tapper, 2014. Publicerad i Stefan Westander (red.) Nationalencyklopedin Årsbok 2013. Malmö: Nationalencyklopedin 2014, s. 192–195.